Dalarnas två lägsta högsta punkter besökte jag i mitten av juli, som de första på en lång dag som senare skulle innehålla ytterligare två erövringar. Sydöstra Dalarna är alltså den del där landskapet plattas ut något och antalet meter över havet inte får en att gapa av förskräckelse. Det kan ju däremot finnas andra svårigheter, som ni nu ska få läsa om.
Tillåt mig att presentera dagens första destination: Högåsberget eller Högås Klack, 335,5 möh, i Hedemora kommun. Ett ganska anonymt berg tre mil norr om centralorten och 7 km norr om Långshyttan (där jag tjatade med Kicki på ett spontanbesök hos den lokala älgparken till min stora lycka). Eftersom skogsavverkning pågick i trakten var alla vägbommar på väg mot Högåsberget öppna och vi kunde parkera rakt söder om toppen. Någon stig hade vi inte sett till på kartan, så det blev GPS-styrd uppåtpromenad sådär på ett ungefär som det blir ibland. Jag är i allmänhet en stor förespråkare för skog i alla dess former, men skogen på Högåsbergets södra sida föll mig inte i smaken. Det var fuktigt, mörkt, slyigt, fult och jobbigt att gå där. När vi tagit oss uppför den sista branten upp till själva toppen blev det dock bättre, vi hittade en gammal stuga och en skogsglänta att hämta andan i innan vi gick ner igen. På vägen ned råkade vi på en stig som vi följde, och det blev en märklig mix av glädje och bitterhet när vi insåg att stigen slutade cirka tio meter framför platsen där vi parkerat. Vi hade med andra ord kunnat ha en betydligt trevligare väg upp, men nu ville det sig inte så i Hedemora denna dag.
Avesta kommun hade skickat mig en fin karta där deras högsta punkt Trångsundsberget (235 möh) fanns markerat, så att hitta dit var inte särskilt svårt. Däremot dök min nya fiende vägbommen upp och satte käppar i hjulet för oss, så för andra gången under dalaveckan fick jag och Kicki köra runt hela berget och hitta en annan väg för att ta oss nära toppen. Tacksamt nog lyckades det, och det vi hade att vandra var raka vägen uppför ett färskt kalhygge i stekande sommarsol. Förutom anställda i skogsnäringen kan jag inte tänka mig att särskilt många besöker Trångsundsberget. Det fanns inga skyltar, stigar eller leder vad jag kunde se, och utsikten från toppen var väldigt nära noll. Lika glad är jag ändå för varje topp jag klarar, och att topparna bjuder på lite mångfald hjälper mig ju bara att hålla isär dem.
Tillåt mig att presentera dagens första destination: Högåsberget eller Högås Klack, 335,5 möh, i Hedemora kommun. Ett ganska anonymt berg tre mil norr om centralorten och 7 km norr om Långshyttan (där jag tjatade med Kicki på ett spontanbesök hos den lokala älgparken till min stora lycka). Eftersom skogsavverkning pågick i trakten var alla vägbommar på väg mot Högåsberget öppna och vi kunde parkera rakt söder om toppen. Någon stig hade vi inte sett till på kartan, så det blev GPS-styrd uppåtpromenad sådär på ett ungefär som det blir ibland. Jag är i allmänhet en stor förespråkare för skog i alla dess former, men skogen på Högåsbergets södra sida föll mig inte i smaken. Det var fuktigt, mörkt, slyigt, fult och jobbigt att gå där. När vi tagit oss uppför den sista branten upp till själva toppen blev det dock bättre, vi hittade en gammal stuga och en skogsglänta att hämta andan i innan vi gick ner igen. På vägen ned råkade vi på en stig som vi följde, och det blev en märklig mix av glädje och bitterhet när vi insåg att stigen slutade cirka tio meter framför platsen där vi parkerat. Vi hade med andra ord kunnat ha en betydligt trevligare väg upp, men nu ville det sig inte så i Hedemora denna dag.
Avesta kommun hade skickat mig en fin karta där deras högsta punkt Trångsundsberget (235 möh) fanns markerat, så att hitta dit var inte särskilt svårt. Däremot dök min nya fiende vägbommen upp och satte käppar i hjulet för oss, så för andra gången under dalaveckan fick jag och Kicki köra runt hela berget och hitta en annan väg för att ta oss nära toppen. Tacksamt nog lyckades det, och det vi hade att vandra var raka vägen uppför ett färskt kalhygge i stekande sommarsol. Förutom anställda i skogsnäringen kan jag inte tänka mig att särskilt många besöker Trångsundsberget. Det fanns inga skyltar, stigar eller leder vad jag kunde se, och utsikten från toppen var väldigt nära noll. Lika glad är jag ändå för varje topp jag klarar, och att topparna bjuder på lite mångfald hjälper mig ju bara att hålla isär dem.
Vilket spännande projekt! Jag är från Hedemora men visste inte var högsta punkten är innan jag googlade fram detta.
SvaraRadera