Sara och bergen

Om man dividerar 290, det vill säga antalet kommuner i Sverige, med fyra så får man 72,5. När jag klev högst upp på Dammsjöberget i Borlänge i juli i år var det min 72:a högsta punkt i ordningen. Med andra ord är jag nu färdig med 25% av mitt projekt. Ett skönt kvitto på att det går framåt och det med en ganska hygglig fart.  Min värdinna under vistelsen i Dalarna var min kompis Kicki och Borlänge är hennes hemkommun där hon spenderat sina ungdomsår. Ett mer givet sällskap kunde jag alltså inte ha hittat, och det är lätt att navigera när man har någon med sig som känner till trakterna. På min uppmaning var också Kicki mycket generös när det gällde att krydda vår färd med personliga anekdoter från de platser vi passerade. Även om stora delar av Borlänge kommun var bekanta för Kicki så var Dammsjöberget (497 möh) en ny upplevelse för oss båda. Man hittar berget i det stora naturreservatet Gyllbergen, populärt rekreationsområde för traktens friluftssugna framförallt vintertid. Det visad

Dalarnas två lägsta högsta punkter besökte jag i mitten av juli, som de första på en lång dag som senare skulle innehålla ytterligare två erövringar. Sydöstra Dalarna är alltså den del där landskapet plattas ut något och antalet meter över havet inte får en att gapa av förskräckelse. Det kan ju däremot finnas andra svårigheter, som ni nu ska få läsa om.  Tillåt mig att presentera dagens första destination: Högåsberget eller Högås Klack, 335,5 möh, i Hedemora kommun. Ett ganska anonymt berg tre mil norr om centralorten och 7 km norr om Långshyttan (där jag tjatade med Kicki på ett spontanbesök hos den lokala älgparken till min stora lycka). Eftersom skogsavverkning pågick i trakten var alla vägbommar på väg mot Högåsberget öppna och vi kunde parkera rakt söder om toppen. Någon stig hade vi inte sett till på kartan, så det blev GPS-styrd uppåtpromenad sådär på ett ungefär som det blir ibland. Jag är i allmänhet en stor förespråkare för skog i alla dess former, men skogen på Högåsberget

För den som följer den här bloggen är det ganska uppenbart att jag tycker om statistik, siffror, extremer och rekord av allehanda slag. Så när jag får bestiga en topp och samtidigt slå höjdrekord så är det en stor händelse för mig. Den 16 juli var en solig och projektintensiv dag i Dalarnas skog och mark. Jag, Kicki och hennes hund Harry hade redan kört många mil och avverkat över en höjdkilometer (Falun och Rättvik) när vi på kvällskvisten lämnade Orsa tätort för att bestiga mäktiga Korpimäki/Korpmäck, 732 möh. Spännande kuriosa om detta berg är att det inte bara är högst i Orsa kommun, utan det är det högsta helt skogsklädda berget i hela Norden. Imponerande, inte sant? Mitt ute i Orsa finnmark finns inte så många tätorter eller samhällen att förhålla sig till, men man hittar Korpimäki om man kör E45 norrut och svänger av åt nordväst vid Ämådalen. Hyggliga grusvägar finns på båda sidor om berget, som man knappast kan missa där det tornar upp sig som en långsträckt korv i skogen. At

Den 16 juli 2013 blev en dag fylld av utsikter från utsiktstorn. Både i Falun och Rättviks kommuner har man nämligen byggt sådana på respektive högsta punkt. Utsiktstorn brukar betyda att det är lätt att hitta och att det ofta finns bilväg om inte hela vägen fram, så åtminstone ganska nära. Den kartläsning jag och min kompis Kicki gjorde inför avresan styrkte denna uppfattning, vi hade vår rutt klar och gav oss av.  Faluns kommuns högsta punkt heter Spjärshällen och är 506 möh. Den ligger en bra bit in i djup skog som genomkorsas av grusvägar, så den kan nås från lite olika håll. Kicki och jag valde att vika av österut från Övertänger och efter ungefär en och en halv mils körning var det dags att byta bil mot fötter och beta av de sista höjdmetrarna på en bred och fin vandringsled. Som på så många höjder jag tidigare besökt har Försvarsmakten verksamhet och mast vid Spjärshällen, och där finns som sagt också ett trevligt utsiktstorn. Medan jag beundrade Dalarna från ovan och tog bild