Sara och bergen

Då var det min, Nikes, tur att ta över rodret för ett inlägg!  Efter den relativt enkla klättringen (eftersom den gick på hjul) upp på Taberg ställde vi siktet mot Mullsjö, ett samhälle i vars skogar jag spenderat min barndoms somrar (okej, egentligen hör "min" skog till Habo kommun, men vi hängde mer i Mullsjö eftersom det ligger närmre). Vägen dit gick dock via just Habo och närmare bestämt Habo kyrka som jag gick med på att besöka (trots att jag varit där flertalet gånger under tidigare nämnda somrar i min barndom). Denna lilla spontana avvikelse från rutten skapade dock jubel och lyckotjut hos medresenären till höger om mig i bilen, vilket trots allt bidrog till den goda stämningen och gjorde besöket väl värt sin omväg.  Nästa stopp blev inte heller det Mullsjös topp utan än en gång avvek vi från vägen och körde in i skogen. Efter en kort färd på en allt mindre exi

Idag är det jag, Åsa, som har fått låna Saras blogg för att rapportera. Jag är smålänning och även van kompanjon i Saras projekt, så när Sara föreslog att åka till Småland för att bestiga några toppar var jag inte sen att hänga med.  Tidig morgon började vårt glada gäng resan från Göteborg och efter att ha plockat upp ytterligare en kompis i Jönköping begav vi oss till den lilla orten Taberg där Jönköpings kommuns högsta topp ligger. Taberg är en ort som inte är främmande för mig, jag är själv från en småländsk håla bara någon mil därifrån. Under min gymnasietid åkte jag faktiskt tåg genom Taberg mer eller mindre dagligen, men uppe på toppen har jag inte varit riktigt lika många gånger. Tabergs topp är väl dock ett ganska vanligt utflyktsmål och jag har själv varit på den obligatoriska skolresan då vi vandrade upp på toppen.  Taberg når 343 m över havet och kallades tydligen för "Smålands mirakel" av Carl von Linné. Och när vi kommer in i Taberg blir vi alla

Vissa dagar ägnar jag helhjärat åt mitt projekt. Befinner jag mig i en landsände där kommunerna är förhållandevis små och topparna inte särskilt höga kan jag vid dessa tillfällen plocka en handfull kommuner. Söndagen den 16 mars 2014 var en sådan dag. Jag och Kicki hade varit igång sedan tidig morgon och hunnit med tre kommuners högsta punkt (Värmdö, Nynäshamn och Botkyrka) och ännu var vi inte färdiga. Efter lite påfyllning av människobränsle i form av mat i Södertälje stack vi söderut i just den kommunen.  Södertälje har en högsta punkt på 95,5 möh. En höjd utan namn alldeles invid Sörmlandsleden, väster om sjön Ogan. För att vara effektiva närmade vi oss istället toppen från andra hållet, från Stora Alsjön till. Då behövde vi inte promenera lika långt i terräng utanför stig- och vägnätet. När vi väl började avvika från Sörmlandsleden hade vi riktningen ganska klar för oss, men det tog ändå en stund att inse att vi behövde gå mycket längre än vi först trodde. När toppen väl skymtad

Grindsjön är en sjö i Södertörn som rättvist och fint delas mellan Nynäshamns och Botkyrka kommun. Botkyrka kommuns högsta punkt (105 möh) ligger en bit nordväst om Grindsjön enligt lantmäteriets kartor och dess höjdkurvor. Denna dag var det jag, Kicki och hunden Harry som var ute och äventyrade. Vi trodde att vi skulle kunna ta oss nära högsta punkten med bil, men den planen grusades av en vägbom. Vi hade en back-up: en annan grusväg som skulle ta oss nästan lika nära fast från andra hållet. Vi for dit - bara för att mötas av ännu en bom. Återstående alternativ nu var en rejäl promenad på ett antal kilometer och så fick det bli. Förutom en bit längs Grindsjöns strand och sista klättringen upp mot högsta punkten fanns det fina vägar att gå på. Solen sken och våren vaknade så det gick ingen nöd på oss. Därmed har jag nu besökt Botkyrka kommuns högsta punkt. En klassisk skogshöjd med träd, stenar och mossa och inte så värst mycket till utsikt utom just nämnda närmiljö. 

Nynäshamns högsta punkt har ett namn och en ganska väl beskriven placering även vid en enklare googling. Platsen är vid en fornborg som heter Borgberget, 81,6 möh, och finns i kommunens norra del i naturreservatet mellan Hemfosa och Grödby. Det är fortfarande en tidig söndagsmorgon i mars när jag, Kicki och hund-Harry lämnar Värmdös högsta punkt och rattar mot nästa. Vi lyckades ta oss med bil en bit in i reservatet och parkerade för att sedan gå någon knapp kilometer. Till att börja med gick vi åt helt fel håll, hittade en halvmysko husvagn och irrade runt i tät skog som inte kändes helt rätt. Mobil-GPS bekräftade detta och vi tänkte om innan vi insåg åt vilket håll vi skulle. Det fanns stigar att gå på, så Borgberget är inte en av de svårare topparna att ta sig till för den som vill följa i våra fotspår. Utsikt var det, men inte mer varierande än över skog och trädtoppar åt alla håll. Fint ändå tyckte vi och hastade sedan vidare mot nya toppar söder om huvudstaden.