Sara och bergen

Årets näst sista dag var det dags för Sara att bestiga sin 106:e topp och för mig, gästbloggare Mia, min 5:e. Fortfarande lite möra i benen efter gårdagens topp (Stenungsund) siktade vi in oss på Ale kommun och en topp utan namn, ca 195 meter över havet, belägen norr om Secklemossen i Risvedens stora skogsområde. Våra följeslagare Nova och Mattis var lika ivriga som vi när vi styrde Skodan över det vinterbeklädda landskapet. Sara hade förberett minutiöst med kartor men det hjälpte föga när en vägbom satte stopp för bilen så vi började traska istället. Mia, den inte lika toppvana deltagaren, fick bekänna färg när grusvägen aldrig ville sluta att gå uppåt. Grusvägen upplevdes som liten och oattraktiv men mystiken tätnade när skyltar om hur gods skulle levereras dök upp och färska bilspår lyste i snön. Vad skulle vi hitta längst in? Grusvägen övergick så småningom till en ännu mindre väg och, precis enligt planerna, så vek vi av vid en vändplats rakt in i skogen. Nova och

Tidigare år har jag legat lågt och inte gjort särskilt många toppbesök under vinterhalvåret. Det har känts besvärligt att ta sig fram i terräng och mörkret har inte lockat eller underlättat. Det känns därför väldigt roligt att projektets fjärde vinter har varit så mycket mera full av aktivitet. Till och med i mellandagarna klättrades det. På väg ner till gamla hemstaden Göteborg gjorde jag ett uppehåll hos min goda vän Mia i Lilla Edet. Vi tog med oss två tacksamma och glada hundar (Nova och Mattis) ut i skogarna öster om Ucklum för att hitta en icke namngiven topp på ca 180 meter över havet - Stenungsunds högsta punkt.  Kommunen själv hade inte ett klart svar på vilken den högsta punkten är. Dock var de till stor hjälp då de försåg mig med information om i vilket område den borde finnas, tillsammans med exempel på tre toppar som borde höra till kommunens högsta. Därför kunde mitt detektivarbete med lusläsning av höjdkurvor på kartan koncentreras kring de sjörika, nordliga delarna av