Den 16 juli 2013 blev en dag fylld av utsikter från utsiktstorn. Både i Falun och Rättviks kommuner har man nämligen byggt sådana på respektive högsta punkt. Utsiktstorn brukar betyda att det är lätt att hitta och att det ofta finns bilväg om inte hela vägen fram, så åtminstone ganska nära. Den kartläsning jag och min kompis Kicki gjorde inför avresan styrkte denna uppfattning, vi hade vår rutt klar och gav oss av.
Faluns kommuns högsta punkt heter Spjärshällen och är 506 möh. Den ligger en bra bit in i djup skog som genomkorsas av grusvägar, så den kan nås från lite olika håll. Kicki och jag valde att vika av österut från Övertänger och efter ungefär en och en halv mils körning var det dags att byta bil mot fötter och beta av de sista höjdmetrarna på en bred och fin vandringsled. Som på så många höjder jag tidigare besökt har Försvarsmakten verksamhet och mast vid Spjärshällen, och där finns som sagt också ett trevligt utsiktstorn. Medan jag beundrade Dalarna från ovan och tog bilder passade Kicki på att i rask takt plocka tre liter blåbär vid utsiktstornets fot.
Vår uppfattning och därmed även vår plan var sedan att Rättviks kommuns högsta punkt Björnberget (även det 506 möh) skulle gå lika smidigt att bestiga. Men icke! Mitt projekts nya fiende och antagonist uppenbarade sig: vägbommen. På väg norrut i närheten av Furudals bruk tog det stopp. Vi hade nu två val: antingen gå 7 km enkel väg till Björnberget, eller försöka utröna om man kunde köra någon annan väg. Några minuters intensiv kartläsning senare hade vi hittat en mera östlig skogsväg som vi tyckte var värd en chansning. Ytterligare en vägbom visade sitt svårforcerade anlete även efter denna rutt, men då var vi bara 4 km från toppen enkel väg så vi nöjde oss. Det blev en svettig och bitvis riktigt brant promenad på breda grusvägar innan vi var framme. Likheterna med dagens första topp var många: lika högt över havet, försvarsverksamhet med mast och ett utsiktstorn med slående utsikt. Falun och Rättvik var kommun nr 67 och 68 i projektet.
Faluns kommuns högsta punkt heter Spjärshällen och är 506 möh. Den ligger en bra bit in i djup skog som genomkorsas av grusvägar, så den kan nås från lite olika håll. Kicki och jag valde att vika av österut från Övertänger och efter ungefär en och en halv mils körning var det dags att byta bil mot fötter och beta av de sista höjdmetrarna på en bred och fin vandringsled. Som på så många höjder jag tidigare besökt har Försvarsmakten verksamhet och mast vid Spjärshällen, och där finns som sagt också ett trevligt utsiktstorn. Medan jag beundrade Dalarna från ovan och tog bilder passade Kicki på att i rask takt plocka tre liter blåbär vid utsiktstornets fot.
Vår uppfattning och därmed även vår plan var sedan att Rättviks kommuns högsta punkt Björnberget (även det 506 möh) skulle gå lika smidigt att bestiga. Men icke! Mitt projekts nya fiende och antagonist uppenbarade sig: vägbommen. På väg norrut i närheten av Furudals bruk tog det stopp. Vi hade nu två val: antingen gå 7 km enkel väg till Björnberget, eller försöka utröna om man kunde köra någon annan väg. Några minuters intensiv kartläsning senare hade vi hittat en mera östlig skogsväg som vi tyckte var värd en chansning. Ytterligare en vägbom visade sitt svårforcerade anlete även efter denna rutt, men då var vi bara 4 km från toppen enkel väg så vi nöjde oss. Det blev en svettig och bitvis riktigt brant promenad på breda grusvägar innan vi var framme. Likheterna med dagens första topp var många: lika högt över havet, försvarsverksamhet med mast och ett utsiktstorn med slående utsikt. Falun och Rättvik var kommun nr 67 och 68 i projektet.
Kommentarer
Skicka en kommentar