Sara och bergen

I samband med midsommar var jag hemma i Värmland. Jag har hittills inte varit så flitig med projektet i just Värmland, så det finns många toppar kvar att klättra upp på. För en gångs skull gav jag mig ut på toppbestigning utan sällskap, och jag slog till på en dubbel i de värmländska skogarna.  Först ut: Kils kommun. Kärt berg har många namn, kanske man kan inleda med att säga. Eller mer korrekt att det kära bergets namn har många stavningar. Enligt Lantmäteriet: Rennstadsnipan. Enligt några hemsnickrade skyltar bland annat längs riksväg 61: Renstadsnipan. Enligt andra hemsnickrade skyltar: Renstad-snipan. Och så vidare. Tydligt märks det att invånarna i och omkring Högboda är stolta över sitt berg tillika naturreservat och önskar fler besökare. Om man helt enkelt följer skyltningen till anvisad parkering är det omöjligt att missa Rennstadsnipan som tydligt sticker upp ur landskapet med sina 252,9 möh. Promenaden upp och runt berget var en ren njutning och väl värd flera besök. Upp

Det har nu gått en sommar utan uppdateringar här i projektbloggen. Personliga angelägenheter såsom köp av hus och flytt ut på landet (till en kommun vars högsta punkt jag inte besökt än!) har tagit tid i anspråk. Men fler avklarade kommuner finns att rapportera om, här kommer berättelsen om Sandvikens kommuns högsta punkt.  Tidsmässigt har vi inte förflyttat oss från det förra inlägget, då jag och Lina besökte Gävle kommuns högsta punkt. Det är alltså fortfarande en solig vårhelg i början av maj och vi är ute och åker i Linas ursprungliga hemtrakter i Gävleborg. Lina och många andra med henne förutsatte att Kungsberget, med sin alpinanläggning, var den högsta punkten i Sandvikens kommun. Det är i stort sett så nära man kan komma utan att ha rätt. Kungsberget är 309 möh på toppen. På andra sidan dalgången, norrut, finns en annan höjd. Den heter Åsen och är 313 möh. Därför är det Åsen som är intressant från mitt perspektiv och det var Åsen vi tog sikte på.  Från kartan var jag inte s

Ny topptur, nytt län! Det var vad som gällde en solvarm vårdag i maj när Gävle kommuns högsta punkt beträddes. Med mig i hyrbilen hade jag finast möjliga sällskap i form av min käresta Lina, lämpligt nog bördig från Gävle och därmed en källa till både lokalkännedom och tillhörande anekdoter.  Det är nog fel att kalla Gävles högsta punkt (ej namngiven, 121 möh) för ett berg. En höjd eller en kulle i skogen rimmar bättre med verkligheten. Den ligger en god bit från Gävle stad, långt västerut i kommunen. För de som planerar ett besök är exakt position nordväst om Hedesunda, mellan myrarna Blåsmur, Käringvallsmur och Grönvallsmur. Att ta sig dit kräver ingen fysisk ansträngning, åtminstone inte om man som vi parkerar vid grusvägens vändplats och sedan går ungefär 300 m genom öppen barrskog. Själva den högsta punkten består av ett iögonenfallande stenröse.  I närheten av högsta punkten verkar någon eller några öva skytte ute i skogen. Vi hittade både måltavlor uppsatta på träd och stapl

I och med den stora kommunreformen i början av 1970-talet minskade antalet kommuner i Sverige från cirka 1000 till knappt 300. Sedan dess har det på vissa håll gått i motsatt riktning. Nya kommuner har bildats genom utbrytningar, och här och var hålls det ännu folkomröstningar och drivs opinion för att fler ska gå samma väg. Senast en ny kommun bildades var 2003 då Knivsta kommun knoppades av från Uppsala för att stå på egna ben.  En snabb titt på kommunens hemsida och avdelningen för utflykter/upplevelser ger mig tips om naturreservatet Kungshamn-Morga vid Mälarens strand. Det som inte står men som intresserar mig är att i anslutning till naturreservatet finns Knivsta kommuns, tillika Sveriges yngsta, högsta punkt. Jag besökte platsen tillsammans med Kicki och hund-Harry den 11 april i år. Att hitta rätt bland det myller av stigar och gamla hålvägar som finns öster om landsvägen var inte lätt. Men eftersom området inte var så stort och terrängen påfallande platt lyckades vi till sis

Om du klickat dig in på detta inlägg och kliar dig fundersamt i skägget och undrar vad Tarmlången är för något (en fisk? en sjukdom? ett klädesplagg?) så får jag hänvisa till föregående inlägg om Uppsala kommun. Efter att jag och min goda vän Kicki den 11 april hade besökt just Uppsalas högsta punkt norr om Tarmlången var vägen inte lång till Hebys högsta punkt. Fågelvägen uppskattar jag avståndet till 1.5 kilometer, men medelst bil blev sträckan några kilometer att köra till den korsning där det blev till att parkera. Mina förhoppningar om en öppen vägbom grusades så det blev promenad längs Tarmlångsvägen på en fin och stillsam grusväg invid vilken avverkat timmer spred en härlig doft av skog.  Heby kommuns, och hela Upplands, högsta punkt mäter 117,56 meter över havet och kan kallas både för Tallmossen och Upplandsberget. Enligt kartan finns det inte någon stig upp till den högsta delen av berget, men jag och Kicki blev glatt överraskade över att hitta både en väl upptrampad stig o

Så långt västerut man kan komma i Uppsala kommun finns en långsmal sjö som heter Tarmlången. Eftersom jag tycker namnet är så festligt var jag tvungen att se om det är den enda platsen i Sverige som heter så. Tydligen inte, Tarmlången är ett så populärt namn att det finns två sjöar till - en i Nybro och en i Laxå - som bär detta namn. Likaså en sankmark i Oskarshamn.  Det som förde mig till Tarmlångens strand var givetvis att det finns highpoints i närheten. Alldeles norr om sjön hittar man Hjortmossberget, 111 möh. Det är Uppsala kommuns högsta punkt. Två saker blir ganska uppenbara med tanke på den blygsamma höjden. Dels att Uppland är väldigt platt, plattare än Skåne till och med. Den andra som blir uppenbart och slående är att maffiga Uppsala Domkyrka verkligen sticker ut som en ståtlig och pampig byggnad där den står i det platta landskapet. Tornen på Uppsala Domkyrka är nämligen med sina knappa 119 meter högre än hela kommunens högsta berg. Men eftersom jag i mitt projekt ägnar

Jag tänkte nu berätta om den härliga aprillördag när jag åkte till Enköpings kommuns högsta punkt. Men eftersom det är premiär för året vill jag börja med en lägesrapport för mitt projekt.  Sedan augusti 2011, det vill säga tre och ett halvt år, har jag lagt många timmar och mil på att åka land och rike runt i jakt på de olika kommunernas höjdpunkter. Eftersom jag är svag för statistik passar jag på att sammanfatta min framfart i några siffror: 106 av totalt 290 kommuner avklarade, vilket motsvarar 36,6%.  Högst hittills är Orsas högsta punkt med sina 732 möh. Lägst då? Burlöv, 32 möh. (Men den var fin och trevlig!) Total avklarad höjd: 21 236 möh, eller nästan två och ett halvt Mt Everest. Snitthöjd över havet i de avklarade kommunerna är ganska exakt 200 meter.   Det här året ger jag ett löfte och det är högre höjder. Jag tänker spränga 1000-metergränsen och ge mig på lite mastigare toppar eller rentav fjäll. När året är slut vore det också kul om 145 kommuner är avklarade

Årets näst sista dag var det dags för Sara att bestiga sin 106:e topp och för mig, gästbloggare Mia, min 5:e. Fortfarande lite möra i benen efter gårdagens topp (Stenungsund) siktade vi in oss på Ale kommun och en topp utan namn, ca 195 meter över havet, belägen norr om Secklemossen i Risvedens stora skogsområde. Våra följeslagare Nova och Mattis var lika ivriga som vi när vi styrde Skodan över det vinterbeklädda landskapet. Sara hade förberett minutiöst med kartor men det hjälpte föga när en vägbom satte stopp för bilen så vi började traska istället. Mia, den inte lika toppvana deltagaren, fick bekänna färg när grusvägen aldrig ville sluta att gå uppåt. Grusvägen upplevdes som liten och oattraktiv men mystiken tätnade när skyltar om hur gods skulle levereras dök upp och färska bilspår lyste i snön. Vad skulle vi hitta längst in? Grusvägen övergick så småningom till en ännu mindre väg och, precis enligt planerna, så vek vi av vid en vändplats rakt in i skogen. Nova och