Sara och bergen

Jag och Åsa hade pratat om Högenacke länge. Var den kunde ligga, hur det ser ut på toppen, om Åsa kände någon som varit uppe, när och hur vi skulle få möjlighet att åka dit. Varför? För att Högenacke ligger i Vaggeryds kommun, den del av vårt land som fött och fostrat min vän Åsa.  Dagen då vi skulle besöka Högenacke kom, och den kom med regn och två andra toppar i benen. Detta förtog dock inget av gruppens beslutsamhet, utan vi körde brant uppför slirig grusväg i skogen och försökte bara vänta ut regnet i ett par minuter innan vi begav oss till skogs. Kartläsar-Sannah tog täten och kunde snabbt identifiera den ganska mäktiga stigning vi hade framför oss. Hade vi inte drabbats av sån toppiver hade vi nog kunnat räkna ut att de orangefärgade stolpar som vi vid ett tillfälle passerade markerade en vandringsled som tog den lätta vägen till toppen. Den vägen tog inte vi. Offroad innebar en hel del klivande och klafsande över grenar, stubbar, midjehög och regntung vegetation. Vi tog oss

På det småländska höglandet ligger flera kommuntoppar som i en klase, så att beta av en bunt på en eftermiddag är lätt och precis vad jag, Karl, Sannah och Åsa gjorde när vi var i farten. Efter bestigandet av Tomtabacken i Nässjö körde vi ett par kilometer åt sydost, in i skogen på en traktorväg och parkerade vid foten av Rönnbergen, Sävsjö kommuns högsta punkt på 353 möh. Om Tomtabacken var välskyltad, smyckad med informationstavlor och utsiktstorn så kan man väl kalla Rönnbergen för dess blyga lillasyster. Här var det inte mycket som skvallrade om var man egentligen befann sig och av vilken dignitet platsen var. Eftersom det började spöregna och gå blixtar på himlen rakt över oss så kutade vi mer eller mindre genom skogen upp på toppen, dokumenterade det hela och sökte sedan skydd i bilen igen.  Ingen utsikt, dåligt väder, en i massan av skogshöjder: det mesta talar ju för att Sävsjö kommun borde gå ganska obemärkt förbi i mitt projekt. Men eftersom detta var min 29:e topp hitti

Man kan ta smålänningen ur Småland, men aldrig Småland ur smålänningen. Är det inte så det brukar sägas? Oavsett vilket så var jag nyligen delaktig i att tillfälligt återbörda två smålänningar (Åsa och Karl) till sin hembygd för att tillsammans med dem klättra på lite berg och kullar. En östgöte (Sannah) tog vi med oss som kartläsare för att finna rätt väg. Karl är bördig från Nässjö, den kommun som når allra högst i hela Småland med Tomtabackens 377 möh. Att hitta till Tomtabacken är ingen konst, redan i den stillsamma orten Malmbäck börjar man skymta hemsnickrade träskyltar som leder en rätt. Tomtabacken sällar sig till skaran av lättåtkomliga och hyfsat exploaterade kommuntoppar, men inte i negativ mening. Man får möjlighet att förstärka känslan av vidsträckta vyer genom att klättra upp i ett nyrenoverat, 12 meter högt och takbeklätt utsiktstorn flankerat av diverse radiospaningsmaster. Tyvärr kunde vi inte beundra Småland från ovan så länge som vi velat, då ett annalkande åsko