Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2012

Blekinge, del 3

Nämnde jag att det i Blekinge kryllar av orter/platser som slutar på -måla? Ronneby kommuns högsta punkt gav oss möjlighet att besöka ytterligare en: Humlamåla norr om Hallabro. Sedvanlig grusvägskörning genom skogen, ledd av en karta jag fått från kommunen. Den högsta punkten var belägen i skogsbrynet invid en äng och när man klev upp på den befann man sig exakt 143,44 möh. Man kunde blicka ut över nämnda äng, men inte så mycket mer. Det som gör denna bestigning värd att minnas lite extra är att det var den fjärde toppen på en och samma dag, det är projektrekord med råge och lär stå sig ett bra tag.  Sist men inte minst ut i Blekinge stod så residens- tillika örlogsstaden Karlskrona. Själva staden är värd ett hedersomnämnande, den är med sitt läge, sin märkliga blandning av kontinental storstad och tom spökstad den finaste plats jag besökt i detta land. För den som liksom jag tycker om att betrakta städer från ovan kan jag tipsa om en utsiktsplats vid vattentornet. Nu var de

Blekinge, del 2

Näst på tur efter Rävabacken i Olofström stod Karlshamns kommun på vår blekingska roadtrip. Här skulle vi leta upp en icke namngiven högsta punkt på 142 möh belägen i trakterna kring två av Blekinges otaliga platser med suffixet -måla: Humlemåla och Tranemåla. Vi körde, vi hittade och vi klev på den plätt mark som vi letat efter. Inget ont om Karlshamn i stort, men detta var uppriktigt sagt den tråkigaste och mest oansenliga highpoint jag hittills besökt av de 24 i ordningen. En raksträcka på en länsväg, ett dike, lite skog. Det säger en del att det mest festliga med denna höjd var den färgglada larv vi hittade på länsvägens soliga asfalt. Sannah var barmhärtig nog att rädda den från en säker bildäcksdöd innan vi for vidare mot Sölvesborg.  Redan på långt håll kunde man i Sölvesborgs kommun se en vidsträckt ås torna upp sig vid gränsen mot Skåne. Här, väster om Jockarpsvägen i Gammalstorp stod kommunens högsta punkt på 157 möh att finna. Det gick att ta sig riktigt nära me

Blekinge, del 1

Jag hade aldrig varit i Blekinge innan. Vad visste jag om Blekinge? I ärlighetens namn inte mycket alls (förutom att ek är landskapsväxt och ekoxe landskapsdjur), det är inte det landskap och län i Sverige som skriker högst för att hävda sin existens och särprägel. Vad jag däremot hade tagit reda på, med hjälp av vänliga kommunanställda, var vilka de högsta punkterna i var och en av Blekinges fem kommuner var. Taget i beaktning att den högsta av dem är 189 möh och att Blekinge till ytan är litet insåg jag att hela landskapet var möjligt att genomföra på en och samma resa. Sagt och gjort, jag och tidigare toppbekantingen Sannah packade bilen och lämnade Göteborg för Sveriges trädgård. Vi ville inte ligga på latsidan, så vi gick ut stenhårt med hela Blekinges högsta punkt Rävabacken (189 möh) nära Farabol i Olofströms kommun. Rävabacken har inte fått sola i denna glans särskilt länge, då det var först 2006 som man insåg att den är cirka tio meter högre än Boafalls Backe, som man ans

Tillbaka till rötterna

I mitt pass står följande att läsa under rubriken födelseort: Eda. Det var också i Eda kommun jag bodde mina första tolv år i livet. Jag minns att vi på lågstadiet fick se och lära oss en schematisk, enklare karta över kommunen där särskilt viktiga platser fanns utmärkta. En av dem var kommunens högsta punkt, Tunnan (355 möh). Dock tog det mig ytterligare dryga 15 år att faktiskt uppsöka Tunnan.  Redan genomblöta efter att i ymnigt regn ha besökt Granberget i Torsby kommun parkerade lillebror Linus och jag bilen vid en liten skogssjö belägen mellan Bortan och Häljeboda (om någon icke-värmlänning läser detta och tror sig veta hur Bortan ska uttalas, så tänk om). Ingen stig fanns utmärkt på kartan, ingen stig fanns heller i realiteten för att göra saker lättare. Dock verkar min toppkänsla ha utvecklats fint, för vi tog ut riktningen på ett ungefär och började klättra brant uppåt offroad tills vi utan att leta nämnvärt hade hittat Tunnans topp. En stolpe låg vält på marken, på den sat

Granberget - Värmlands Himalaya

Från det gröna utsiktstornet på Granbergets topp ser man inte många tecken på mänsklig civilisation. Nordligaste Värmland, Klarälvdalen och närbelägna delar av Norge är minst sagt glesbefolkade. Däremot var utsikten över skogar och sjöar tjusig att beskåda även en regnig och gråmulen tisdag.  Granberget är med sina 700,5 möh Torsby kommuns och även hela Värmlands högsta punkt. Det är också med råge den högsta punkt jag hittills bestigit inom ramarna för detta projekt. Hur tar man sig hit då? Min bror Linus och jag valde en tjugo mil lång bilresa från Arvika till Brattmon och vidare in på skogsvägar som mammas bil i ärlighetens namn nog inte är byggd för. Det är snällt skyltat hela vägen, och man förstår tydligt när man ska lämna sitt fordon och ta sig de sista 2-3 kilometrarna till fots på Värmlandsleden. För den som, liksom jag, blir orimligt upprymd över att vandra på plankor över myrar är denna promenad en lustfylld upplevelse som starkt rekommenderas.