Sara och bergen

September, 2016. Jag och min vid tillfället nygifta vän Kicki beger oss iväg i god tid en solig söndagsmorgon. Vi har ett antal mil på de sörmländska vägarna framför oss. Vi ska ta oss från mitt hem i Sund (Trosa), till Södermanlands läns västligaste trakter i Vingåkers kommun. Vingåker - för mig en relativt anonym plats och en vit fläck på kartan. Jag har i hög hastighet med tåg passerat genom orten ett stort antal gånger på västra stambanan. Jag vet att många besöker Vingåker för att outletfynda. Där tar mina associationer slut.  Mitt första ärende till Vingåker blir ett besök på kommunens högsta punkt. Det är inte ett berg som namngivits eller som jag tror lockar många besökare då det saknas stigar upp på det. Det mäter mellan 115 och 120 möh och är beläget några kilometer söder om den pittoreska bruksorten Högsjö. Kuriosa om Högsjö är att Hollywoodfrun Gunilla Persson tydligen har sina rötter här. Henne såg vi emellertid inte till då vi passerade. När vi svängt av från vägen vid

Redan för fyra år sedan besökte jag Finspångs kommun för att ta mig upp på den högsta punkten. Rapporten från detta kan läsas här . Jag hade fått svaret från kommunen att Giversklint (112 möh) var högst.  När jag så i början av september 2016 befann mig i krokarna fick jag anledning att studera kartan lite närmare. Då insåg jag att det finns ett område i Finspångs kommuns allra nordligaste delar, mot gränsen till Örebro län, som når upp till 135-140 möh. Det är ingen märkvärdig plats, en höjd ute i skogen norr om Vitmossen. Men eftersom rätt ska vara rätt begav jag mig dit.  

Efter att ha spanat länge och och suckat över otillgängligheten hos Mora kommuns högsta punkt, Knausås, som befinner sig i Norra Mora Vildmark, gjorde vi slag i saken och begav oss ut på pilgrimsvandring. Knausås, 787 möh, når man enklast genom att vandra längs Romboleden, en pilgrimsled som går mellan Köping och Trondheim.  Vi såg inte en enda pilgrim på vår färd. Att kalla detta för led är också överreklamerat. Visst är ”leden” väl markerad, med mycket färg på träd och stubbar, men p.g.a. avsaknad av pilgrimer så finns det ingen stig att gå på, det är mest ris, mosse, myr och sten. Längs leden så finns det några vindskydd - tacksamma hållpunkter för att veta hur mycket av leden man har avklarat/har kvar att avklara. Vi var väldigt tacksamma över Saras senaste prylinköp, nämligen en handhållen GPS fulladdad med ett utsnitt av området från friluftskartan.  Vi började dagen tidigt på morgonen med att lämna min släktgård i Bäsna, sedan färdades vi nordväst till Äl

När man besöker Sala ska man antagligen spana in den gamla silvergruvan, åtminstone. Jag får stå för att jag var en medioker turist och erkänna att mitt enda stopp, på väg upp mot Dalarna, blev kommunens högsta punkt Skeppsberget (159,4 möh). Det blev en spontan topptur. Jag insåg att jag och Kicki skulle passera alldeles förbi Skeppsberget på riksväg 70. Det skulle bara bli några minuters omväg, det skulle det ju vara värt för att kunna bocka av den första kommunen i Västmanland.  Varför berget heter Skeppsberget har jag inte kunnat lista ut. Det är långt från kusten och inte ligger det heller invid något vattendrag att tala om. Det jag kan säga med säkerhet är att det är lätt att ta sig dit med bil och att det finns en mast på toppen. Det går att ana sig till en vy mellan trädtopparna men man klarar sig utan svindel. Skeppsberget bestegs den 3 juni. Dagen efter skulle en långt mera utmanande topp klaras av, kanske rentav den jobbigaste hittills - det får ni läsa om i nästa inlägg. 

För den som läser inläggen i min toppblogg uppifrån och ner, bör läsa det föregående inlägget om Norrköping och Söderköping först. Detta är nämligen del 2 i rapporteringen om fyra högsta punkter som fick besök lördagen den 2 april 2016.  Om man får veta att Valdemarsviks högsta punkt, ett berg utan namn på mellan 110 och 115 meter över havet, ligger strax norr om Zürich - då förutsätter jag att man hajar till. Har verkligen Valdemarsvik en avlägsen enklav i Schweiz? Är Sara verkligen utrustad för en utmanande alpklättring och kan detta gå väl? Lugn, bara lugn. I trakterna runt Valdemarsviks kommuns nordvästra del kan man hitta platser på kartan (troligen gårdar) med namn som Zürich, Dennevitz, Potsdam, Berlin o.s.v. Jag tycker att det är spännande och skulle gärna veta mer om varför det har blivit såhär. Mina efterforskningar på internet har tyvärr inte gett några svar. Om någon sitter inne på denna spännande kunskap är ni välkomna att höra av er! Tillbaka till skogen mellan Zürich

Det här inlägget ska handla om två östgötska köpingar och en resa dit den 2 april 2016. Det var en intensiv dag med fyra toppbestigningar, så detta inlägg är att betraktas som del 1 av 2 i en summering av hela färden.   Kicki följer ofta med på mina strapatser och detta var inget undantag. Den här gången följde även Kickis blivande fru Katarina med, så vi var en glad trio som tog E4 söderut. När det skyltades mot Åby var det dags att svänga av för att komma till Norrköpings kommuns högsta punkt som heter Jakobsdalsberget. Berget mäter 170,8 möh och är beläget invid Ågelsjön, nordväst om Hultsbruk. Kuriosa om Hultsbruk, för den som är intresserad, är att där har man tillverkat yxor i stort sett sedan tidernas begynnelse.  Upplevelsemässigt var Jakobsdalsberget en höjdare. Efter en lagom lång promenad upp till toppen väntade strålande utsikt över både Ågelsjön och ut mot kusten. Spännande militära master, byggnader och trappor fanns även till beskådan. Förutom highpointers som jag, v

Under 2015 tog jag ett stort och modigt steg och köpte ett hus på landet. Det stod inget om det i prospektet, och för att vara helt ärlig hade jag inte heller koll, men huset ligger lägligt nog på gångavstånd från min nya hemkommuns högsta punkt. Lämpligt är bara förnamnet. Kommunen är Trosa i Södermanland och den högsta punkten heter Galghornsberget (85,2 möh). Tillsammans med min kompis och kollega Elin hade jag pratat ett tag om att göra slag i saken och kliva upp på Galghornsberget. Elin har starka ambitioner att utveckla sin skogsmulle-sida så det passade väldigt bra att ses och hänga i skogen. Det blev en mild men gråmulen decemberlördag som vi kom iväg.  Galghornsberget ligger långt norrut i Trosa kommun, alldeles precis på gränsen till Stockholms län och Södertälje kommun. Även om berget är ganska lågt syns det på långt avstånd eftersom det finns en militär mast med stora paraboler uppe på toppen. Elin och jag parkerade bilen i närheten och traskade sedan cirka 20 minuter f

Det finns en anledning till att jag inte rapporterat om den nu 8 månader gamla expeditionen till Sveriges högsta punkt förrän nu. Det är svårt att veta var jag ska börja och hur jag ska gå tillväga för att sätta ord på en av mitt livs häftigaste upplevelser. Men vi tar det väl från början, vid spår 4 eller 5 på Stockholms Central i början av juli 2015.  Med en minutiöst packad 65-liters ryggsäck som sällskap var jag på plats på perrongen i god tid innan nattåget mot Kiruna skulle avgå. Strax anslöt resten av gänget, som jag nu tänker presentera:  Kicki - Mycket god vän och den som förutom mig själv deltagit på flest toppturer i det här projektet. Magnus - Kickis BFF tillika kursare och även kär vän till undertecknad. Har själv dragit igång ett topprojekt med Nordens fem highpoints som spelplan. Daniel - För mig ny och väldigt trevlig bekantskap. Vän med K och M. Störst fjällvana i gänget och den som på ett strålande sätt komponerat alla måltider. Arton timmar efter samlingen på