Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2011

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom.  Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Ack Värmeland du sköna

Den ursprungliga planen att hinna med tre västvärmländska toppar på en och samma dag visade sig rimma illa med mängden dagsljus på eftermiddagen i slutet av november. Efter att ha klarat av både Sunne och Arvika gjorde sig skymningen påmind, så Eda kommun får helt enkelt sparas till senare.  Sagolika Sunne (kommunens egen slogan, jag lämnar till andra att bedöma trovärdigheten i detta) har varit vänliga nog att tydligt märka ut sin högsta topp Blåbärskullen. På toppen, 425 möh, tronar nämligen sedan 1960 en högrest tv- och radiomast. Från början var masten 323 meter hög, men efter att ett snöoväder bokstavligen talat tog knäcken på den 1979 har den inte byggts upp till sin forna höjd. Att ta sig till Blåbärskullens topp är lätt om man har bil, vilket jag, min mamma Sigbrith och min lillebror Linus  hade denna lördag. Hela Fryksdalen låg gömd i tjock dimma, men uppe på toppen sken solen och stora delar av min barndoms västra Värmland gick att överblicka.  Från Blåbärskullen kan ma

Högtflygande planer

Jag spänner bågen, sticker ut hakan, bröstar upp mig. Under kommande veckoslut ska jag bestiga hela tre toppar. Tack vare min nya favorithemsida Lantmäteriet vet jag exakt var samtliga befinner sig och hur man ska närma sig dem. Den totala höjden jag kommer kunna tillgodoräkna mig är 1162 möh. En dryg kilometer (eller ett halvt Kebnekaise om man så vill) höjdmeter som kommer sitta fint och förbättra min statistik avsevärt. Håll ögon och öron öppna efter kommande uppdateringar. 

In i dimman

Jag känner ingen som kommer från Mölndal. Min syster Anna jobbar dock i Mölndal. Det fick duga som anknytning, hon fick lov att följa med mot Inseros och den exakta höjden 161,2 möh på en icke namngiven topp. Det var egentligen inga större omständigheter, varken att hitta höjden strax norr om Grästjärnen eller att ta sig dit. Läste man sin terrängkarta väl såg man att högsta punkten låg mitt i en välröjd ledningsgata. Lite snårigt blev det trots allt, då vi fick ta lite omvägar i slyn för att undvika blöta fötter. Det bästa sättet att orientera sig torrt i ledningsgatan upptäckte vi efterhand. Det var nämligen att följa några av alla de älgspår som satts, då älgarna av allt att döma föredrar att hålla klövarna torra. En dimmig dag i skogen, kommun nr 12 är nu avklarad och därmed dryga 4% av hela projektet. 

Partille på cykel

Det gäller att ta vara på de cykeltillfällen som ges innan snön faller och is gör marken förrädiskt hal. Det är också ett begränsat antal kommuntoppar som faktiskt finns på rimligt cykelavstånd hemifrån. En av dem är Partille. I Jonsered, knappa två mil från Göteborg, finns en brant avtagsväg som leder mot skogsområdet Råhult. Orkar man trampa på en liten bit till uppåt efter Råhultsstugan är man så högt man kan komma i Partille kommun, ungefär 140 möh. Allt jag vet om Råhult har jag läst här:  Partille Naturguide 2010 Kanske är det för att Partille uppenbarligen har så många fina naturområden att välja på som det var så folktomt och stilla i Råhult denna söndag. Eller så har Partilleborna helt enkelt andra intressen. Det de missade och jag fick var en fin dag i skogen, i sällskap av årets första domherrar med sina stiligt röda bröstkorgar. 

Tvåsiffrigt i Varberg

Lördagen den 29 oktober blev en milstolparnas dag i dubbel bemärkelse. Dels så bestegs topp nr 10, och denna topp var också den första jag kommit upp på utanför Västra Götalands Län. Den främsta anledningen till att jag och Åsa befann oss i Varbergstrakterna denna dag var ett uppfriskande (nio grader i havet) besök på Varbergs fina kallbadhus. Strövtåg i skogen blev en lagom uppvärmning inför detta.  Lite om Varbergs högsta punkt då: Kruneberg, 198 möh, ligger en mil från den osmakliga shoppinghetsens högborg Ullared. Något diffusa lägesangivelser i kombination med knapphändig förhandsresearch från min sida gjorde att Åsa och jag först vandrade upp på vad som måste vara Varbergs kommuns näst högsta topp. Den var fin och trevlig på alla sätt, belägen i öppen bokskog, men eftersom näst högst inte räknas blev vi tvungna att börja om. När man väl visste var man skulle gå var Kruneberg varken svår att hitta eller bestiga. Inga stora poäng för utsikt, men glädjen var stor ändå. Annat i skog

En skymt av Storheia

Idag bjuder jag på en bild från min forna hemstad Trondheim. Långt upp till vänster i bilden skymtar Storheia fram med sina 565 möh, Trondheim kommunes högsta punkt. Denna resa medgav ingen tid för strövande i skogen, men jag har tagit mig upp ett par gånger under mina år i staden. Med norska mått mätt är 565 möh en ganska blygsam höjd, men utsikten från Storheia slår det mesta.

Något för öronen

Nu finns den äntligen, projektets egen playlist på Spotify. Musik som tar dig till högre höjder, skulle man kunna säga. Om man vill vara ordvitsig. Eftersom jag bor i Göteborg är jag gärna det. Tryck för att lyssna: Sara och bergen

Tur i Tanum

Jag har nämnt den orimligt ofta på grund av sitt namn, Farlighögen. Eftersom jag inte lyckats få fram information om exakt var den var belägen körde vi på vinst och förlust mot Vassbotten mitt ute i ingenstans. Väl framme falnade även hoppet om att Tanums kommun behändigt och praktiskt skulle ha satt upp en fin liten skylt som visar var dess högsta punkt finns.  Där fakta saknas får intuition träda in, tänkte jag och Sannah, parkerade bilen ungefär där vi misstänkte att Farlighögen gömde sig och gick på måfå in i skogen på den sida av vägen vi tyckte såg högst ut. Det enda stöd som fanns var att en ytterst kort wikipediaartikel avslöjat att toppunkten märkts ut med ett litet stenröse. Efter att vi knatat uppåt över ett hygge sisådär ett par hundra meter från bilen slängde jag en blick åt höger. Döm om min förvåning om inte nämnda röse minsann prydligt stod där tio meter från mig. Det kan tyckas märkligt att använda kraftuttryck som eufori om att få syn på ett par uppradade stenar i en

Nästan Norge

Som jag nämnde i liverapporten nedan har jag beträtt den historiska första höjdpunkten i ett helt landskap, nämligen Bohuslän. De associationer man kan tänkas ha till Bohuslän - räkor, klippor, glass i handen, vindpinat fiskarfolk och besökare med dyra vanor i dyra båtar - syntes då inte till på toppen av den 222 m höga Björnerödspiggen i Strömstads kommun. Ett stenkast från Norge och genomkorsad av Bohusleden bjöds det istället på en genuin skogsupplevelse om än med ett par udda inslag. Utsiktstorn på toppen, för det första. Grann utsikt i alla riktningar. Vidare: vindskydd, eldstad, (enligt turistguiden ett imponerande) bronsåldersröse, och en herrans massa nyare gatsten som huggits av Krokstrandsborna genom decennier. De mest strapatsrika bonusupplevelserna i dessa trakter uppenbarade sig när jag och Sannah tog en medveten omväg längre ut längs Idefjorden för att titta på det övergivna fartyget M/S Hamen . Dels fick man riskera både liv, hälsa och rena kläder för att klättra riktig

Direktsändning

Slår till med något så nyskapande som en liverapport direkt från Bohusläns högsta punkt. På Björnerödspiggen är väder, vind och vyer generöst tilltagna. Gästboken i vindskyddet vittnar om en frekvent besökt highpoint, och vid en snabb genombläddring hittade jag ett inlägg från andra med liknande syften som mina. När kaffets koffein nått nerverna ska jag och dagens sällskap Sannah styra kosan mot dagens andra topp. Mer utfyllig rapport kommer, inklusive bildbevis.

Uppladdning

Imorgon bär det av igen, två toppar planerade. Jag lyckades hitta någon som vågar följa med till den beryktade Farlighögen, eventuellt namngiven efter att ett mord begåtts där. Återkommer jag med liv och hälsa i behåll kan man snart ta del av nya toppupplevelser.

Vind i seglen

Det var nu en månad sedan Majvor på Öckerö kommun visade sig från sin hjälpsamma sida, så det hade blivit dags att göra slag i saken. Innan avfärd var dock jag och min syster Anna tvungna att fara till bilverkstaden för att utreda orsaken till den pyspunka som drabbat höger bakhjul på den gemensamt ägda bilen. Det tog den reslige, vikingalike bilmekanikern sju minuter att hitta och avlägsna den decimeterlånga spik som var orsaken till alla besvär.  Väl ute på Björkö hittade vi ganska snabbt den hamn som enligt utsago var belägen strax söder om Öckerö kommuns högsta punkt, och en snäll stig tog oss upp alla de 42 hisnande meterna över havet. Dagens väder utgjorde bonusupplevelsen, det blåste minst styv kuling och det gick gäss på havet mellan alla närliggande skärgårdsöar. För att sammanfatta det hela var denna topptur, den sjunde i ordningen, fysiskt lättbemästrad och utsiktsmässigt oklanderlig. 

Kungliga jaktmarker

Denna presskonferens har många rent humoristiska kvaliteter. Men vad har den med Sara och bergen att göra? Jo, det är nämligen så att presskonferensen hölls på Hunneberg, den plats där svenska kungar ägnat sig åt älgjakt sedan urminnes tider (det finns till och med ett museum om detta för den med särintressen).  Större delen av Hunneberg, liksom grannberget Halleberg, har Vänersborg lagt vantarna på. Hunnebergs högsta punkt på 154 möh ligger däremot i Grästorps kommun som i övrigt är förskräckligt platt.  Etappen inleddes med att jag och Sannah fastnade i bilkön Gud glömde på E45 utanför Bohus. En väl genomförd omväg senare tornade Hunneberg upp sig med sin karakteristiska platåform. Bilväg upp på och runt hela berget var bekvämt en regnig dag, och i sanningens namn skulle jag aldrig komma på tanken att klättra uppför det stup som hotade två meter från toppunkten. Bonusupplevelserna var ovanligt många denna gång, mest lyriska blev vi båda över det eldorado av kantareller och trattka

Omvärldsanalys

Liksom de flesta hobbies och företeelser, har även detta att bestiga höjder i definierade geografiska områden ett slagfärdigt, engelskt namn. Det heter highpointing. Uttrycket har myntats i USA och den främsta sammanslutningen där heter Highpointers Club . Klassikern i USA är att ta sig upp på högsta toppen i var och en av de 50 staterna, men även att bemästra varje county inom en stat förekommer. Den mest extrema formen av highpointing är att klättra Seven Summits, det vill säga högsta berget i varje världsdel. För de som spänt väntar sig detta efter att mitt kommunprojekt är till ända kan jag bara säga: tyvärr, det kommer inte att hända. Här i Sverige finns ett par entusiaster inom highpointing värda att nämna: http://www.highpointing.se/   http://sverigestak.org/ Om hemsidorna är ordentligt uppdaterade verkar ingen av dem ha hunnit med samtliga kommuner ännu. Det ger mig en chans att bli först! Motivationen ökar i och med detta, och jag lovar minst en ny topp inom en vecka från ida

Fortskaffningsmedel

Inga nya toppar på en vecka. Däremot har jag förbättrat mitt utgångsläge i projektet genom att bli en del av en tre personer stor bilpool. Anders, Anna och jag kommer inom kort att tillsammans äga och förvalta (läs: ömsint vårda) en präktig Saab 9-5 kombi från 1999.  Min initeringsrit blir att eskortera nämnda fordon till en bilverkstad på fredag morgon för att sakkunnigt folk ska kunna ta reda på varför kylarvätskan inte stannar där den ska vara. Efter denna reparation bör bilen vara redo att bära mig mot nya västsvenska höjder under kommande hösttermin.

Dagens dubbel

Mark och Bollebygd är två ganska anspråkslösa västgötakommuner som jag fram tills igår inte hade haft någon egentlig anledning att besöka. Efter en effektiv onsdag kan nu båda adderas till min explosionsartat växande lista. För att få sällskap, vägledning och uppväxtanekdoter av högsta klass på färden till Marks högsta punkt Brattåsen bjöd jag med Simon, bördig från Fritsla i Mark. När vi hade parkerat bilen blev vi vilseledda av taffligt genomförd skyltning, och hamnade en dryg kilometer åt fel håll in i skogen. Efter att ha vänt tillbaka och insett att kurirleden var rätt väg att vandra var toppbestigningen en enkel match och från 240 meters höjd kunde vi nöjt blicka ut över massan av träd. Målmedvetet sattes kursen så mot Hultafors, och en icke namngiven topp belägen 1,2 km norr om f.d. Hultafors hälsocenter (uppgiftslämnare: Bollebygds kommun). Både jag och Simon tappade modet i några sekunder när vi fick syn på rätt berg - det tycktes som att vi skulle först behöva klättra n

Hem till byn

Jag visste inte vad en drumlin var fram tills nyligen. Nu vet jag att en drumlin är en "elliptisk, strömlinjeformad kulle bildad vid botten av inlandsisen." Vidare vet jag att man inte kommer högre i Alingsås kommun än 215 möh, och det gör man på Ödenäsdrumlinen, mitt i Ödenäs kyrkby. Platsen är inte i närheten av att ha metropolstatus och den stackars lanthandeln hade klappat igen för ett tag sen.  Om man av någon anledning känner att man måste se mer av Ödenäs så kan jag tipsa om Sveriges mesta tv-långkörare: http://youtu.be/v06oFJh_g0I som verkar spegla tempot i byn väl, inspelad där som den till stora delar är. Den hemslöjdsfrälste kan också stilla sitt lystmäte med den lokala specialiteten bastabinne. Jag nöjde mig med fem minuter på toppen och kan pricka av kommun nummer tre på listan.

Svar på tal

Majvor visade sig vara riktigt på hugget idag, antagligen släppte hon allt hon hade för händerna för jag fick ett mycket raskt svar via mail och vet nu ungefär var Öckerö kommun sträcker på sig allra mest. Från dagens nyhetsflöde hämtar jag följande: http://www.dn.se/nyheter/sverige/tva-skadade-i-klatterolycka   Tar det som en påminnelse om att det gäller att vara väl förberedd inför de lite större prövningarna.

Den sociala biten

Jag har just avslutat ett telefonsamtal med kartingenjör Majvor som jobbar på Öckerö kommun. Hon visste inte vilken Öckerö kommuns högsta punkt är, eller ens på vilken av de tio öarna som den finns, men hon lovade i alla fall att maila svar till mig när hon fått undersöka saken. Hon lät lite skeptisk och tycktes tro att jag är en klassisk knäppgök, så jag hoppas verkligen att hon inte "glömmer bort" mitt ärende. Nu ska jag ringa till i tur och ordning: Mölndal, Härryda, Stenungsund.

Kungälv: Stora Kattås

Ännu ett naturreservat, ännu en topp invid gränsen till en annan kommun. Stora Kattås i Kungälv mäter 175 möh och genom att nu ha bestigit detta berg har jag nu inte bara dubblat min kommunskörd utan också slagit höjdrekord med svindlande 13 m.  Med bil tog jag mig dryga milen in i Svartedalens fängslande skogar. Eftersom man kunde parkera intill närliggande St Nöjevatten var det sedan ingen lång sträcka att bemästra till fots. Ganska fort kunde rätt berg identifieras och en snårig, blöt och lätt pulshöjande strapats inleddes. Såväl mitt toppsällskap Kicki som jag konstaterade ganska omgående att tajta jeans och tunna sneakers inte var optimal klädsel för att pressa sig genom sly, klafsa över myrar och klättra uppför klippblock.  Väl uppe på toppen belönades man med en hygglig vy över skogens trädtoppar, och det fanns övermogna blåbär att kalasa på om man hade varit hungrig. Däremot visade sig ingen tjäder trots att detta i stort sett garanterats i Bohusledens informationsfolder. 

Dags att sätta fart

Kommande vecka har jag större biltillgång än vanligt, och tänkte utnyttja denna nya räckvidd genom att klara av ett par höjder. Vet var Alingsås och Partilles högsta toppar befinner sig, ska se om jag inte kan forska fram fler i närområdet. Det är i tätbebyggda områden av landet som man ska kunna klämma ett duktigt antal på en vecka. Nyheter i övrigt: Min kära mor visar oväntat stort engagemang inför projektet. Hon verkar direkt villig att vid mitt nästa besök i Värmland följa med till topparna i mina uppväxtkommuner Arvika och Eda, samt även mindre välkända marker som Årjäng, Kil och Sunne. Mamma borde utgöra ett lämpligt och uppåtsträvande sällskap, då hon så sent som för något år sedan klättrade upp på Norges allra högsta berg.

Struktur

För att underlätta och överblicka min vertikala framfart har jag för ändamålet skapat ett excelark. Excelark är alla listors ömma moder och mycket användbara, trots sin osexighet. Alla kommuner är nu listade efter länstillhörighet, och jag har påbörjat den omfattande efterforskning det innebär att hitta högsta toppen i varje kommun. Jag har redan fått ett favoritberg: Lustigknopp (402 möh) i kungliga Ockelbo.

Norska motsvarigheten

Jag har inte lyckats hitta det medelålders par som utgör min inspirationskälla, men:  http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/sorlandet/1.7642516 Tydligen är vi fler än jag trodde som håller på med detta, och jag verkar sänka klubbens medelålder rejält. Kanske är det sånt här man egentligen ska göra när man är pensionär?

Kommun #1

Knappt hade mitt projekt fötts innan toppförsök nummer ett inleddes. Jag hade känt mig som en bedragerska om jag hade börjat på annat håll än i min kära hemkommun Göteborg (sorry Arvika, men jag har gått vidare). Något diffust lyckades jag googla fram att kommunens höjdpunkt, 161 moh, befinner sig i naturreservatet Vättlefjäll, ca 1 km söder om Holmesjön. Sagt och gjort, det var bara att packa matsäck och badkläder och trampa iväg i sällskap av Anna och Sannah. Efter dryga två mil på allt mindre civiliserade vägar hittade vi rätt område och triumfen var ett faktum.  Bonusupplevelser: Utmärkt cykelväg på före detta banvall, fästingbett avvärjt i grevens tid, extremt spännande konstruktion för reglering av vattennivå i sjö (a.k.a. slukhålet).  1 down, 289 to go. 

Lite mer om projektet.

Det första jag vill säga är att detta är inte min egen idé från början. För några år sedan läste jag om ett medelålders norskt par som höll på med just detta - att bestiga högsta toppen i varje kommun. All heder åt dem, då jag misstänker att Norges topografi gör deras bedrift större än min. Jag ska se om jag hittar en länk där man kan läsa om dem.  Annars är reglerna och ramarna enkla: Hitta, lokalisera och ta mig upp på högsta naturliga punkten (byggnader räknas inte) i varje kommun i Sverige. Jag planerar ingen särskild ordningsföljd förutom att Kebnekaise blir la grande finale. Jag kommer inte att åberopa vittnen för att säkerställa mina prestationer, utan ser det som en rolig bonus varje gång jag får sällskap på utflykterna.  Statistiskt intresserade vänner har redan påpekat för mig att jag måste upp på drygt en topp i veckan (58 per år) under fem år för att klara mitt mål. Lätt som en plätt tror jag inte att detta blir, men banne mig om jag inte skulle klara det.