Fortsätt till huvudinnehåll

Hedemora och Avesta

Dalarnas två lägsta högsta punkter besökte jag i mitten av juli, som de första på en lång dag som senare skulle innehålla ytterligare två erövringar. Sydöstra Dalarna är alltså den del där landskapet plattas ut något och antalet meter över havet inte får en att gapa av förskräckelse. Det kan ju däremot finnas andra svårigheter, som ni nu ska få läsa om. 

Tillåt mig att presentera dagens första destination: Högåsberget eller Högås Klack, 335,5 möh, i Hedemora kommun. Ett ganska anonymt berg tre mil norr om centralorten och 7 km norr om Långshyttan (där jag tjatade med Kicki på ett spontanbesök hos den lokala älgparken till min stora lycka). Eftersom skogsavverkning pågick i trakten var alla vägbommar på väg mot Högåsberget öppna och vi kunde parkera rakt söder om toppen. Någon stig hade vi inte sett till på kartan, så det blev GPS-styrd uppåtpromenad sådär på ett ungefär som det blir ibland. Jag är i allmänhet en stor förespråkare för skog i alla dess former, men skogen på Högåsbergets södra sida föll mig inte i smaken. Det var fuktigt, mörkt, slyigt, fult och jobbigt att gå där. När vi tagit oss uppför den sista branten upp till själva toppen blev det dock bättre, vi hittade en gammal stuga och en skogsglänta att hämta andan i innan vi gick ner igen. På vägen ned råkade vi på en stig som vi följde, och det blev en märklig mix av glädje och bitterhet när vi insåg att stigen slutade cirka tio meter framför platsen där vi parkerat. Vi hade med andra ord kunnat ha en betydligt trevligare väg upp, men nu ville det sig inte så i Hedemora denna dag.






Avesta kommun hade skickat mig en fin karta där deras högsta punkt Trångsundsberget (235 möh) fanns markerat, så att hitta dit var inte särskilt svårt. Däremot dök min nya fiende vägbommen upp och satte käppar i hjulet för oss, så för andra gången under dalaveckan fick jag och Kicki köra runt hela berget och hitta en annan väg för att ta oss nära toppen. Tacksamt nog lyckades det, och det vi hade att vandra var raka vägen uppför ett färskt kalhygge i stekande sommarsol. Förutom anställda i skogsnäringen kan jag inte tänka mig att särskilt många besöker Trångsundsberget. Det fanns inga skyltar, stigar eller leder vad jag kunde se, och utsikten från toppen var väldigt nära noll. Lika glad är jag ändå för varje topp jag klarar, och att topparna bjuder på lite mångfald hjälper mig ju bara att hålla isär dem.






Kommentarer

  1. Vilket spännande projekt! Jag är från Hedemora men visste inte var högsta punkten är innan jag googlade fram detta.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom.  Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk).  Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sagt oc

Täby, Upplands Väsby och Järfälla

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare.  Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at