Sara och bergen

...så hade Östgötaslätten varit ännu slätare. Nu syns denna förhöjning av landskapet ganska väl på långt håll där den, för att använda följeslagaren Sannahs ord, "ligger som en korv" intill Vättern. Vi är i Ödeshögs kommun, som förutom Omberg kryllar av utflyktsmål som Rökstenen (givet stopp på vägen) och fågelsjön Tåkern (vi fikade i alla fall på ett fint kafé med fågeltema invid sjön). Allra högst är Omberg på den del som kallas Hjässan, här är man 263 möh. En solig dag hade man kunnat se många mil utöver Vättern. Denna dag var det dimmigt och regnigt, men fantastiskt vackert i alla fall ifrån utsiktstornet där vi stod. Än bättre blev det när vi tog en omväg ner från berget och fick följa dess utsida upp mot Borghamn. Många blev stoppen för att begrunda närmast osvenskt dramatiska vyer. Det samlade intrycket av Omberg och Ödeshögs kommun är flera tummar upp.

OBS! Detta visade sig inte vara den högsta punkten i kommunen. Korrigering och besök på faktisk högsta punkt genomfördes 2016 och det kan du läsa om här. Nu har jag utvidgat mitt projektrevir till andra sidan Vättern från Göteborg sett, jag har börjat beta av toppar i ganska platta Östergötland. Först ut var Finspångs kommun och toppen Giversklint på 112 möh. Den här gången gav jag mig iväg på egen hand för att hitta min topp. Det kändes lite ovant att inte ha en kartläsare på sätet bredvid i bilen, och när jag tänkte efter insåg jag att denna, min 41:a topp, var blott den andra utan sällskap. Som tur var gick det alldeles utmärkt att läsa min egen karta. Jag utgick från Norrköping, hittade till Finspångs tätort och sedan åt nordväst på allt mindre vägar tills jag nådde Skärsjön. Därifrån var det inte långt att gå för att komma upp på toppen. Jag hittade den inristade triangelpunkten på högsta punkten och insåg sedan att en annan stor fördel med att ha sällskap är att någon kan ta d

Så som rubriken antyder var det när jag skulle bestiga Sollentuna kommuns högsta punkt Tunberget, 60 möh. Det är nämligen så att min mamma har bosatt sig bokstavligen ett stenkast från detta berg. Lyxigt kändes det därför att vakna upp på morgonen, äta frukost och sedan utan större krusiduller (och på en alldeles för stor herrcykel) ta sig upp på toppen. På Tunbergets topp finns ett vattentorn och en inte helt pjåkig utsikt. Jag skulle definitivt rekommendera den som har vägarna förbi att ta sig upp på Tunberget. Denna bestigning blev den tionde och sista under denna helg i Stockholm, den är topp nr 40 i ordningen och summerar mitt första år med projektet .

Jag hade inom mig närt en vag förhoppning om att man åtminstone i storstadsregionerna skulle råka på en högsta punkt som inte ligger mitt i skogen. För omväxlings skull vill säga, jag trivs ju annars gott i skog och mark. Sundbyberg blev svaret på mina önskemål! Sveriges till ytan minsta kommun erbjuder inga höga höjder (48 möh) men det var i alla fall en liten förhöjning att klättra upp på de sista metrarna. Lite mera om toppens belägenhet nu, vi befinner oss i Hallonbergen och närmare bestämt på Hallonbergsvägen 29. Denna gång åkte vi bil hit, men man hade lätt kunnat ta sig nära med kommunala färdmedel och sedan promenera genom bostadsområdet för att runda ett av husen och vara framme. Om 48 meter över havet låter klent i sammanhanget så räckte det ändå gott och väl till för att erbjuda en fin utsikt över de norra delarna av Stockholm. Efter fyra toppar på en dag (rättare sagt: på ungefär två timmar) var det rekorddags då jag gav mig på att bestiga en femte topp. Vi ha

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare.  Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at

Huddinges högsta punkt heter Mittskogsberget och är 101 möh. Informationen jag fått från Huddinge kommun avslöjade att den är belägen alldeles invid Gladö Kvarns soptipp. Det lät inte särskilt glamouröst, tänkte jag, och såg fram emot en illaluktande bestigning. Nu var det inte så farligt med den saken. Det var istället alldeles intill en bergtäkt eller ett grustag som högsta punkten fanns, så man fick snarare vara försiktig med var man satte fötterna intill de framsprängda branterna än att hålla för näsan. En farhåga som väcktes under besöket var att i takt med att bergtäkten exploateras så kommer ju Huddinge kommun att förstöra sin högsta punkt. Än så länge fanns den dock kvar, och jag, Sannah och Kicki roade oss kungligt i det ödsliga, månlika landskapet innan vi for vidare mot Haninge. En fullspäckad dag avslutades så med att leta reda på hela Stockholms läns högsta punkt - Tornberget i Haninge kommun, 111 möh. Alla ni som blir sugna på att besöka Tornberget: ta er

Jag besökte Stockholm i helgen. Istället för pridefestival blev det en hel del berg, kullar och höjder - närmare bestämt tio stycken fördelat på tre dagar. Genom att bestiga fyra höjder på lördagen tangerades dagsrekordet från Blekinge, bara för att slås dagen därpå när jag klämde till med hela fem kommuntoppar. Men vi tar det från början.  Min värdinna Kicki ställde vänligt upp med bil så att vi tillsammans med Sannah kunde ta oss en rejäl runda söder om Stockholm i soligt sommarväder. Vi började med att leta oss djupt in i Nacka, där Ältaberg skulle torna upp sig med sina 82 möh. Man kunde parkera vid en liten grusväg på Lovisedalsvägen och behövde bara promenera något hundratal meter för att hitta rätt.  Efter Nacka ligger Tyresö geografiskt lämpligt till så vi rattade vidare österut. Tyresö kommun är en av de kommuner som bryr sig om och uppmärksammar sin highpoint (se denna länk ), så vi visste att på Telegrafbergets topp, 84 möh, väntade utsiktstorn med tillhörande

Jag och Åsa hade pratat om Högenacke länge. Var den kunde ligga, hur det ser ut på toppen, om Åsa kände någon som varit uppe, när och hur vi skulle få möjlighet att åka dit. Varför? För att Högenacke ligger i Vaggeryds kommun, den del av vårt land som fött och fostrat min vän Åsa.  Dagen då vi skulle besöka Högenacke kom, och den kom med regn och två andra toppar i benen. Detta förtog dock inget av gruppens beslutsamhet, utan vi körde brant uppför slirig grusväg i skogen och försökte bara vänta ut regnet i ett par minuter innan vi begav oss till skogs. Kartläsar-Sannah tog täten och kunde snabbt identifiera den ganska mäktiga stigning vi hade framför oss. Hade vi inte drabbats av sån toppiver hade vi nog kunnat räkna ut att de orangefärgade stolpar som vi vid ett tillfälle passerade markerade en vandringsled som tog den lätta vägen till toppen. Den vägen tog inte vi. Offroad innebar en hel del klivande och klafsande över grenar, stubbar, midjehög och regntung vegetation. Vi tog oss

På det småländska höglandet ligger flera kommuntoppar som i en klase, så att beta av en bunt på en eftermiddag är lätt och precis vad jag, Karl, Sannah och Åsa gjorde när vi var i farten. Efter bestigandet av Tomtabacken i Nässjö körde vi ett par kilometer åt sydost, in i skogen på en traktorväg och parkerade vid foten av Rönnbergen, Sävsjö kommuns högsta punkt på 353 möh. Om Tomtabacken var välskyltad, smyckad med informationstavlor och utsiktstorn så kan man väl kalla Rönnbergen för dess blyga lillasyster. Här var det inte mycket som skvallrade om var man egentligen befann sig och av vilken dignitet platsen var. Eftersom det började spöregna och gå blixtar på himlen rakt över oss så kutade vi mer eller mindre genom skogen upp på toppen, dokumenterade det hela och sökte sedan skydd i bilen igen.  Ingen utsikt, dåligt väder, en i massan av skogshöjder: det mesta talar ju för att Sävsjö kommun borde gå ganska obemärkt förbi i mitt projekt. Men eftersom detta var min 29:e topp hitti

Man kan ta smålänningen ur Småland, men aldrig Småland ur smålänningen. Är det inte så det brukar sägas? Oavsett vilket så var jag nyligen delaktig i att tillfälligt återbörda två smålänningar (Åsa och Karl) till sin hembygd för att tillsammans med dem klättra på lite berg och kullar. En östgöte (Sannah) tog vi med oss som kartläsare för att finna rätt väg. Karl är bördig från Nässjö, den kommun som når allra högst i hela Småland med Tomtabackens 377 möh. Att hitta till Tomtabacken är ingen konst, redan i den stillsamma orten Malmbäck börjar man skymta hemsnickrade träskyltar som leder en rätt. Tomtabacken sällar sig till skaran av lättåtkomliga och hyfsat exploaterade kommuntoppar, men inte i negativ mening. Man får möjlighet att förstärka känslan av vidsträckta vyer genom att klättra upp i ett nyrenoverat, 12 meter högt och takbeklätt utsiktstorn flankerat av diverse radiospaningsmaster. Tyvärr kunde vi inte beundra Småland från ovan så länge som vi velat, då ett annalkande åsko

Nämnde jag att det i Blekinge kryllar av orter/platser som slutar på -måla? Ronneby kommuns högsta punkt gav oss möjlighet att besöka ytterligare en: Humlamåla norr om Hallabro. Sedvanlig grusvägskörning genom skogen, ledd av en karta jag fått från kommunen. Den högsta punkten var belägen i skogsbrynet invid en äng och när man klev upp på den befann man sig exakt 143,44 möh. Man kunde blicka ut över nämnda äng, men inte så mycket mer. Det som gör denna bestigning värd att minnas lite extra är att det var den fjärde toppen på en och samma dag, det är projektrekord med råge och lär stå sig ett bra tag.  Sist men inte minst ut i Blekinge stod så residens- tillika örlogsstaden Karlskrona. Själva staden är värd ett hedersomnämnande, den är med sitt läge, sin märkliga blandning av kontinental storstad och tom spökstad den finaste plats jag besökt i detta land. För den som liksom jag tycker om att betrakta städer från ovan kan jag tipsa om en utsiktsplats vid vattentornet. Nu var de