Jag har nämnt den orimligt ofta på grund av sitt namn, Farlighögen. Eftersom jag inte lyckats få fram information om exakt var den var belägen körde vi på vinst och förlust mot Vassbotten mitt ute i ingenstans. Väl framme falnade även hoppet om att Tanums kommun behändigt och praktiskt skulle ha satt upp en fin liten skylt som visar var dess högsta punkt finns.
Där fakta saknas får intuition träda in, tänkte jag och Sannah, parkerade bilen ungefär där vi misstänkte att Farlighögen gömde sig och gick på måfå in i skogen på den sida av vägen vi tyckte såg högst ut. Det enda stöd som fanns var att en ytterst kort wikipediaartikel avslöjat att toppunkten märkts ut med ett litet stenröse. Efter att vi knatat uppåt över ett hygge sisådär ett par hundra meter från bilen slängde jag en blick åt höger. Döm om min förvåning om inte nämnda röse minsann prydligt stod där tio meter från mig. Det kan tyckas märkligt att använda kraftuttryck som eufori om att få syn på ett par uppradade stenar i en anonym skog, men eufori var det som drabbade mig. En känsla för höjder som förhoppningsvis tar mig förbi fler hinder under detta projekts gång.
De av er som faktiskt tryckte på länken och läste wikipediaartikeln ovan kommer att till fullo förstå den historiskt kusliga gestaltning som Sannah bjuder på i sista fotot.
Kommentarer
Skicka en kommentar