Det finns en anledning till att jag inte rapporterat om den nu 8 månader gamla expeditionen till Sveriges högsta punkt förrän nu. Det är svårt att veta var jag ska börja och hur jag ska gå tillväga för att sätta ord på en av mitt livs häftigaste upplevelser. Men vi tar det väl från början, vid spår 4 eller 5 på Stockholms Central i början av juli 2015.
Med en minutiöst packad 65-liters ryggsäck som sällskap var jag på plats på perrongen i god tid innan nattåget mot Kiruna skulle avgå. Strax anslöt resten av gänget, som jag nu tänker presentera:
Vår plan var att under dag tre eller fyra ge oss iväg på toppbestigning. Om vädret skulle tillåta det, vill säga. Att kunna ta sig upp på Kebnekaise är ganska väderberoende och man vill inte chansa och utsätta sig för onödiga risker. Det gäller att ha respekt för fjället. 2015 var dessutom ett år då sommaren var så sen i de svenska fjällen att den på vissa håll faktiskt aldrig anlände alls - våren gick över direkt i höst, meteorologiskt sett.
Dag två på plats spenderades med en tur upp i Tarfaladalen, som ligger "bakom" Kebnekaise. Tarfala bjuder på Sveriges mest högalpina miljö och längst in i dalen ligger Tarfala forskningsstation som bland annat håller koll på glaciärer och ansvarar för den årliga mätningen av Kebnekaise sydtopp. Toppen växte mellan 2014 och 2015, just tack vare den uteblivna sommaren och glaciärsmältningen den medför. Höjden 2097,8 meter över havet gör att sydtoppen 2015 är exakt en meter högre än nordtoppen (som består av berg) och behåller sin status som Sveriges högsta punkt.
Dag tre kom och gick, vi ägnade den åt att byta tältplats till ett bättre utgångsläge för toppbestigningen, närmare bergets fot. Vi spanade också in serviceutbudet på välbesökta STF Kebnekaise fjällstation. Men mest höll vi tummarna för att vädret kommande dag, lördag den 4 juli, skulle lätta upp och vara på vår sida så att vi inte behövde åka hem med oförrättat ärende. Prognoserna, som först sett ganska dystra ut med blåst och nederbörd, började så småningom verka lovande. Vi beslöt oss för att köra. Vi hyrde snöskor på fjällstationen och la oss i god tid för att vila de muskler som snart skulle utsättas för stora prövningar.
Det finns två leder upp till toppen av Kebnekaise. Den östra leden är kortare men kräver guide på grund av glaciärpassage och klätteravsnitt. Vi valde den västra leden. Tur och retur: ca 18 km och 1800 höjdmeter över bitvis branta och steniga partier. Detta år även kryddat med lite fler och större snöfält än vanligt, därav snöskor för att slippa pulsa i höftdjup snö. Den västra leden går faktiskt förbi och över ett annat ganska högt berg som man därför får bestiga som ren bonus: Vierramvare, 1711 möh. Vi startade vår vandring runt klockan sju på morgonen. Dimman låg fortfarande tät i stora delar av dalen och sikten var inget vidare. På grund av det tappade vi orienteringen en stund och irrade oss bort från leden någon kilometer i början. Vi förstod tack och lov att vi var på fel väg så vi tog oss relativt snart tillbaka till rätt rutt. Därefter var vi noga med att titta efter de röda markeringar som markerar leden.
Efter sju tuffa och tappra timmar med pauser för lunch, snacks och på- och avtagande av snöskor tittade en vit strut av snö upp någon kilometer framför oss. Kebnekaise sydtopp. Så löjlig den ser ut, minns jag att jag tänkte, löjlig men väldigt lockande. Det var en mäktig upplevelse att släpa sig upp de sista stegen, blicka ut över en nu strålande solig fjällvärld och ta in att man klarat av att bestiga Sveriges högsta berg. Det sägs att man kan se ganska många procent av Sveriges yta från toppen. Det kan nog stämma. En annan sak som blev tydlig är att bestigning av nordtoppen verkligen inte är en lek. Den smala fjällrygg man behöver passera för att komma till nordtoppen såg rent livsfarlig ut med stup på båda sidor. Tack och lov för projektets skull hann jag ta Kiruna kommuns högsta punkt så länge sydtoppen håller ut som högre.
Vägen ned tog sedan "bara" fem timmar. För mig fick ordet trötthet en helt ny betydelse och innebörd efter denna dag. Som tur var hade jag mina tre tappra kamrater med mig. De bar vår gemensamma toppackning betydligt längre än jag, så utan deras karaktär och starka drag av bergsget hade det varit ännu tuffare. Vi tog oss sedan välbehållna tillbaka samma väg vi kommit mot Nikkaluokta, och vidare hem mot huvudstaden. Jag lämnade Kebnekaise med en nyvunnen smak för fjäll och vandring. Tur är väl det, det finns ju fler kommuner än Kiruna där den högsta punkten är riktigt hög...
Med en minutiöst packad 65-liters ryggsäck som sällskap var jag på plats på perrongen i god tid innan nattåget mot Kiruna skulle avgå. Strax anslöt resten av gänget, som jag nu tänker presentera:
- Kicki - Mycket god vän och den som förutom mig själv deltagit på flest toppturer i det här projektet.
- Magnus - Kickis BFF tillika kursare och även kär vän till undertecknad. Har själv dragit igång ett topprojekt med Nordens fem highpoints som spelplan.
- Daniel - För mig ny och väldigt trevlig bekantskap. Vän med K och M. Störst fjällvana i gänget och den som på ett strålande sätt komponerat alla måltider.
Vår plan var att under dag tre eller fyra ge oss iväg på toppbestigning. Om vädret skulle tillåta det, vill säga. Att kunna ta sig upp på Kebnekaise är ganska väderberoende och man vill inte chansa och utsätta sig för onödiga risker. Det gäller att ha respekt för fjället. 2015 var dessutom ett år då sommaren var så sen i de svenska fjällen att den på vissa håll faktiskt aldrig anlände alls - våren gick över direkt i höst, meteorologiskt sett.
Dag två på plats spenderades med en tur upp i Tarfaladalen, som ligger "bakom" Kebnekaise. Tarfala bjuder på Sveriges mest högalpina miljö och längst in i dalen ligger Tarfala forskningsstation som bland annat håller koll på glaciärer och ansvarar för den årliga mätningen av Kebnekaise sydtopp. Toppen växte mellan 2014 och 2015, just tack vare den uteblivna sommaren och glaciärsmältningen den medför. Höjden 2097,8 meter över havet gör att sydtoppen 2015 är exakt en meter högre än nordtoppen (som består av berg) och behåller sin status som Sveriges högsta punkt.
Dag tre kom och gick, vi ägnade den åt att byta tältplats till ett bättre utgångsläge för toppbestigningen, närmare bergets fot. Vi spanade också in serviceutbudet på välbesökta STF Kebnekaise fjällstation. Men mest höll vi tummarna för att vädret kommande dag, lördag den 4 juli, skulle lätta upp och vara på vår sida så att vi inte behövde åka hem med oförrättat ärende. Prognoserna, som först sett ganska dystra ut med blåst och nederbörd, började så småningom verka lovande. Vi beslöt oss för att köra. Vi hyrde snöskor på fjällstationen och la oss i god tid för att vila de muskler som snart skulle utsättas för stora prövningar.
Det finns två leder upp till toppen av Kebnekaise. Den östra leden är kortare men kräver guide på grund av glaciärpassage och klätteravsnitt. Vi valde den västra leden. Tur och retur: ca 18 km och 1800 höjdmeter över bitvis branta och steniga partier. Detta år även kryddat med lite fler och större snöfält än vanligt, därav snöskor för att slippa pulsa i höftdjup snö. Den västra leden går faktiskt förbi och över ett annat ganska högt berg som man därför får bestiga som ren bonus: Vierramvare, 1711 möh. Vi startade vår vandring runt klockan sju på morgonen. Dimman låg fortfarande tät i stora delar av dalen och sikten var inget vidare. På grund av det tappade vi orienteringen en stund och irrade oss bort från leden någon kilometer i början. Vi förstod tack och lov att vi var på fel väg så vi tog oss relativt snart tillbaka till rätt rutt. Därefter var vi noga med att titta efter de röda markeringar som markerar leden.
Efter sju tuffa och tappra timmar med pauser för lunch, snacks och på- och avtagande av snöskor tittade en vit strut av snö upp någon kilometer framför oss. Kebnekaise sydtopp. Så löjlig den ser ut, minns jag att jag tänkte, löjlig men väldigt lockande. Det var en mäktig upplevelse att släpa sig upp de sista stegen, blicka ut över en nu strålande solig fjällvärld och ta in att man klarat av att bestiga Sveriges högsta berg. Det sägs att man kan se ganska många procent av Sveriges yta från toppen. Det kan nog stämma. En annan sak som blev tydlig är att bestigning av nordtoppen verkligen inte är en lek. Den smala fjällrygg man behöver passera för att komma till nordtoppen såg rent livsfarlig ut med stup på båda sidor. Tack och lov för projektets skull hann jag ta Kiruna kommuns högsta punkt så länge sydtoppen håller ut som högre.
Vägen ned tog sedan "bara" fem timmar. För mig fick ordet trötthet en helt ny betydelse och innebörd efter denna dag. Som tur var hade jag mina tre tappra kamrater med mig. De bar vår gemensamma toppackning betydligt längre än jag, så utan deras karaktär och starka drag av bergsget hade det varit ännu tuffare. Vi tog oss sedan välbehållna tillbaka samma väg vi kommit mot Nikkaluokta, och vidare hem mot huvudstaden. Jag lämnade Kebnekaise med en nyvunnen smak för fjäll och vandring. Tur är väl det, det finns ju fler kommuner än Kiruna där den högsta punkten är riktigt hög...
Kommentarer
Skicka en kommentar