Efter att ha spanat länge och och
suckat över otillgängligheten hos Mora kommuns högsta punkt,
Knausås, som befinner sig i Norra Mora Vildmark, gjorde vi
slag i saken och begav oss ut på pilgrimsvandring. Knausås, 787
möh, når man enklast genom att vandra längs Romboleden, en
pilgrimsled som går mellan Köping och Trondheim.
Vi såg inte en
enda pilgrim på vår färd. Att kalla detta för led är också
överreklamerat. Visst är ”leden” väl markerad, med mycket färg
på träd och stubbar, men p.g.a. avsaknad av pilgrimer så finns det
ingen stig att gå på, det är mest ris, mosse, myr och sten. Längs
leden så finns det några vindskydd - tacksamma hållpunkter för att
veta hur mycket av leden man har avklarat/har kvar att avklara. Vi
var väldigt tacksamma över Saras senaste prylinköp, nämligen en
handhållen GPS fulladdad med ett utsnitt av området från
friluftskartan.
Vi började dagen tidigt på morgonen
med att lämna min släktgård i Bäsna, sedan färdades vi nordväst
till Älvdalen, lämpligt nog mötte vi också ett stort gäng
cyklister som körde tävlingen Siljan runt. Efter ett pit stop i Älvdalen där öl,
käk och fiskekort införskaffades fortsatte vi norrut mot Balser, en
liten samling friluftsstugor där vi parkerade bilen för att påbörja
vår pilgrimsfärd. Med humöret på topp och alldeles för
mycket packning (vi borde inte ha släpat fiskegrejerna med oss)
började vi vandra längs en stig som skulle ansluta oss till
Romboleden. Den smäckra vandringen från Balser till Knausås skulle
bli 1,25 mil enkel väg, med alldeles för mycket onödig packning.
Som jag redan nämnt så blev vi såklart väldigt chockade över
avsaknaden av stig när vi väl kom fram till Romboleden. Leden i sig
var vacker, vi hade otrolig tur med vädret och njöt stundvis av en
härlig vildmarksutsikt. Envishet/lathet fick mig att korsa myrar som
Sara valde att vandra runt. Väl framme i höjd med Singelåsen var det dags
att vika av från Romboleden för att gå 3 km i vildmarken till
Knausås. Att hålla en rak riktning var betydligt svårare än vi
trodde och var här otroligt tacksamma över den handhållna GPSen.
Knausås har en milsvid, vacker utsikt
över en äkta vildmark, åt vilket håll man än tittar så ser man
inte en enda mänsklig konstruktion. På toppen kunde vi dock se
vissa spår från tidigare besökare, nämligen rester från en
eldstad. Med tanke på den långa färden till Knausås och den
precis lika långa färden tillbaks så blev vårt uppehåll på
toppen relativt kort. Med väldigt tunga steg började vi vandra 1,25
mil tillbaka till Balser. Att gå samma väg man redan gått en gång
är inte så kul, och att göra det i över en mil är ännu
tråkigare, men de sista hundra metrarna var ljuvliga. Väl framme
vid bilen så åkte kängorna av, fast jag fick inte ha dem av
särskilt länge eftersom Sara klagade över den odör som mina fötter
hade lyckats få efter 2,5 mils vandring.
Eftersom det här var en
äkta vildmarkstur så var det nu dags att leta upp en lämplig
tält- och fiskeplats för natten. Vid sjön Mossi, som egentligen var
en uppdämning av älven Rotnen, satte vi upp vårt tält. Jag fick äntligen ta
av mig kängorna igen och lyckades med bedriften att punktera
blåsorna jag fick på båda hälarna genom att kliva bland tallbarr och blåbärsris.
Efter lite omplåstring och käk så började vi fiska, och vilken
fiskelycka vi fick! Fem-sex gäddor och två abborrar, till och med gädda på fluga,
det måste ha varit några rejält utsvultna gäddor. Vi hade tänkt
ta en till topp dagen efter, men våra möra kroppar sa ifrån så vi
försökte istället med att fiska öring utan större framgång.
Efter att ha kastat bort alldeles för många drag och flugor så gav
vi upp och återvände till civilisationen.
Kommentarer
Skicka en kommentar