Fortsätt till huvudinnehåll

Från Valdemarsvik till Oxelösund

För den som läser inläggen i min toppblogg uppifrån och ner, bör läsa det föregående inlägget om Norrköping och Söderköping först. Detta är nämligen del 2 i rapporteringen om fyra högsta punkter som fick besök lördagen den 2 april 2016. 

Om man får veta att Valdemarsviks högsta punkt, ett berg utan namn på mellan 110 och 115 meter över havet, ligger strax norr om Zürich - då förutsätter jag att man hajar till. Har verkligen Valdemarsvik en avlägsen enklav i Schweiz? Är Sara verkligen utrustad för en utmanande alpklättring och kan detta gå väl? Lugn, bara lugn. I trakterna runt Valdemarsviks kommuns nordvästra del kan man hitta platser på kartan (troligen gårdar) med namn som Zürich, Dennevitz, Potsdam, Berlin o.s.v. Jag tycker att det är spännande och skulle gärna veta mer om varför det har blivit såhär. Mina efterforskningar på internet har tyvärr inte gett några svar. Om någon sitter inne på denna spännande kunskap är ni välkomna att höra av er!

Tillbaka till skogen mellan Zürich och Dennevitz. Toppen är hyggligt lätt att nå via bil, promenad på trevlig skogsväg full av blågrön slagg och sedan ett par hundra meters klivande i terrängen. Även om inte höjden imponerar så syns toppen rätt tydligt mot sina omgivningar och dagens bergsklättrargäng firade med dagens andra toppfika.





För att avrunda en lyckad dag for vi till slut hemåt för att på tillbakavägen plocka dagens sista högsta punkt: Oxelösund. Denna lilla kustkommun kommer jag återvända till för att få en lite mer rättvisande bild. Jag tror nämligen att Oxelösund har mycket fint att bjuda på. Tyvärr är dess högsta punkt inte en plats jag kommer rekommendera kommunen att marknadsföra. För det första så är man knappt inne i Oxelösunds kommun förrän man är framme. Precis efter kommungränsen mot Nyköping, på vardera sida om motorvägen, når terrängen 40 meter över havet. Vi valde att dokumentera den östra sidan. Förutom att det inte bjuds på någon utsikt och att motorvägens brus utgör bakgrundsljud så måste man passera obekvämt nära en skjutbana på väg till högsta punkten. Vi såg varningsskyltar om detta och skyndade därför på. Oxelösund, vi ses igen på någon av dina lägre punkter. 



 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom.  Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk).  Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sagt oc

Täby, Upplands Väsby och Järfälla

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare.  Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at