Stora Klanken, eller Gerusalsklanken (kärt berg har två namn?) är 272 möh och finns i Robertsfors kommun i Västerbotten. Det är Robertsfors kommuns högsta punkt och den är inte alldeles lätt att komma åt. Efter att ha klättrat upp på Loberget i grannkommunen Umeå for jag och mitt sällskap vidare på vad som på kartan verkade vara en nätt liten sträcka. Kanhända var det inte så många mil, men på norrländska grusvägar i ändlös skog upplevs sträckor längre. Särskilt om man kör lite på måfå eftersom man glömt förhandsläsa kartor noggrant nog och är van en mobiltäckning som den i tätbefolkade delar av landet.
Vi svängde av österut i årets by 2010 - Bygdsiljum ("Mycket mer än en skidbacke" om man får tro de som ansvarar för byns marknadsföring på internet) och gladdes när vi passerade Andersvattnet, för då visste vi att vi var på rätt väg. Från den plats man kunde parkera och upp till själva toppen väntade ett par kilometer uppåt på en större stig eller mindre grusväg. Sista biten var man tvungen att härja sig fram genom terrängen, uppför en bergvägg, genom snår och ris. Uppenbarligen har någon tagit på sig ansvaret att utsmycka Stora Klankens topp, för på en hög tall hade det spikats upp plankor till trappsteg och invid stammen låg en del av en snöskyffel med något orange föremål i. Kanske inte vackert så det förslår, men ändå fint på ett sätt. Jag tycker om när man uppmärksammar de högsta punkterna, i vilket format det än må vara. Norrland levde upp till alla fördomar på en punkt, och det gällde myggen. Sisådär några tusen hungriga myggor välkomnade oss med entusiasm och hunger däruppe i skogen, så det blev ett mycket kort stopp. Myggorna är också förklaringen till skärpan på någon av bilderna, och vem kan väl klandra Helena för att vilja vifta bort dem?
Vi svängde av österut i årets by 2010 - Bygdsiljum ("Mycket mer än en skidbacke" om man får tro de som ansvarar för byns marknadsföring på internet) och gladdes när vi passerade Andersvattnet, för då visste vi att vi var på rätt väg. Från den plats man kunde parkera och upp till själva toppen väntade ett par kilometer uppåt på en större stig eller mindre grusväg. Sista biten var man tvungen att härja sig fram genom terrängen, uppför en bergvägg, genom snår och ris. Uppenbarligen har någon tagit på sig ansvaret att utsmycka Stora Klankens topp, för på en hög tall hade det spikats upp plankor till trappsteg och invid stammen låg en del av en snöskyffel med något orange föremål i. Kanske inte vackert så det förslår, men ändå fint på ett sätt. Jag tycker om när man uppmärksammar de högsta punkterna, i vilket format det än må vara. Norrland levde upp till alla fördomar på en punkt, och det gällde myggen. Sisådär några tusen hungriga myggor välkomnade oss med entusiasm och hunger däruppe i skogen, så det blev ett mycket kort stopp. Myggorna är också förklaringen till skärpan på någon av bilderna, och vem kan väl klandra Helena för att vilja vifta bort dem?
Kommentarer
Skicka en kommentar