Erövringen av Norrland börjar i Umeå

Efter snart två års klättrande var det skönt att äntligen ta sig an Norrland och därmed ha tagit projektet till alla landsändar. Under ett besök hos min goda vän Helena i Umeå passade det ypperligt att ägna en dag åt irrfärder i ändlösa skogslandskap. Märkligt nog har Helena inte varit med på någon topp innan, så det blev hennes premiär. Detsamma gäller vår kompis Olivia, som hoppade in i baksätet och följde med.

Umeå har sitt nordliga läge till trots inte den topografi som man fördomsfullt kan tro. Dess högsta punkt Loberget mäter halvimponerande 364 möh, det vill säga samma höjdklass som mina värmländska hemtrakter i Arvika och Eda. Var hittar man Loberget då? Jo, fem mil norr om Umeå tätort, rakt ut i skogen strax öster om det lilla samhället Botsmark.

Väl framme i Botsmark passade vi på att kila in på den lokala matbutiken för att fråga experterna - det vill säga lokalbefolkningen - om lite synpunkter kring vår tänkta rutt till Loberget. Den första experten, kassörskan i matbutiken, tyckte överhuvudtaget inte att Loberget var särskilt intressant eller sevärt. Nej, hellre borde vi åka och titta på traktens välkända klippblock: "det är det största som finns i... ja överhuvudtaget" förkunnades det på klingande norrländska. (Fotnot: vi åkte faktiskt och letade lite förstrött efter klippblocket men fann inget och struntade i det. I efterhand kanske det var dumt, för källor på internet bekräftar att det faktiskt rör sig om världens största flyttblock, så det var nog en imponerande syn vi gick miste om).

Expert nr 2, en äldre gentleman, visste både ett och annat om Lobergets åtkomst, vilka leder och stigar som var igenvuxna och borde undvikas samt därmed också vilken den lättaste vägen upp var. Man kunde köra bil ganska nära bergets topp, promenera en kilometer på en skoterled och sedan hitta såväl övernattningsstuga (innehållande gästbok som signerades med Sara och Bergen-propaganda), grillplats och utsiktstorn på toppen. Nästan uppe såg man över ett kalhygge en vidsträckt utsikt. Tyvärr var utsiktstornet stängt pga säkerhetsskäl (murket virke), enligt uppgift skulle man därifrån ha kunnat se utöver Bottenviken ett antal mil bort. Torn eller inte, en solig lördag i maj var Loberget en trevlig upplevelse och kommuntopp nr 51 i ordningen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom. Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Läs mer

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk). Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sagt oc

Läs mer

Täby, Upplands Väsby och Järfälla

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare. Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at

Läs mer

Sara och bergen

Leta i den här bloggen