Vissa dagar ägnar jag helhjärat åt mitt projekt. Befinner jag mig i en landsände där kommunerna är förhållandevis små och topparna inte särskilt höga kan jag vid dessa tillfällen plocka en handfull kommuner. Söndagen den 16 mars 2014 var en sådan dag. Jag och Kicki hade varit igång sedan tidig morgon och hunnit med tre kommuners högsta punkt (Värmdö, Nynäshamn och Botkyrka) och ännu var vi inte färdiga. Efter lite påfyllning av människobränsle i form av mat i Södertälje stack vi söderut i just den kommunen.
Södertälje har en högsta punkt på 95,5 möh. En höjd utan namn alldeles invid Sörmlandsleden, väster om sjön Ogan. För att vara effektiva närmade vi oss istället toppen från andra hållet, från Stora Alsjön till. Då behövde vi inte promenera lika långt i terräng utanför stig- och vägnätet. När vi väl började avvika från Sörmlandsleden hade vi riktningen ganska klar för oss, men det tog ändå en stund att inse att vi behövde gå mycket längre än vi först trodde. När toppen väl skymtades mellan trädstammarna var det dock ingen tvekan om var vi skulle. Värt att nämna om Södertälje kommuns högsta punkt är att det (oklart exakt när) har varit en skogsbrand här. Skogen är långt på väg i sin återhämtning, men platsen var på ett spännande sätt präglad av död och ödslighet. Brandgatan gjorde också att det som kanske inte annars hade varit mycket till vy faktiskt blev en ganska hyfsad sådan över närliggande skogsområde.
Vi gick sedan nästan vilse på väg tillbaka från toppen och åtminstone drog jag en lättad suck när stigen väl dök upp framför oss. Kicki och jag visade oss ha helt olika inre kompasser, då vår instinkt vad gällde riktning var cirka 180 grader från varandra. Vi gick i en kompromissriktning och det blev ju bra till slut. Väl i bilen igen for vi norrut mot något som Salems kommun kallar för Malmängsberget (81 möh). Man hittar denna alldeles intill Högantorpsvägen i Bockholmssätra. Bestigningen av dagens femte högsta punkt blev således den enklaste. Ett par hundra meters promenad, inte oerhört brant. Jag var i detta läge ganska mör och trött efter kanske 1,5 mil till fots i skogen, så jag tog nog inte in platsen och dess eventuella skönhet i någon större utsträckning. Det var en skogstopp, ganska lik många andra jag stött på i projektet, ej utmärkt med skyltar eller plaketter. Men det är alltid fint att klara av en topp till. Tanken var sedan att vi skulle ha tagit oss även till Stockholms högsta punkt, inte alls långt undan. Men tröttheten tog överhand och vi nöjde oss med fem toppar på en och samma dag. Det är faktiskt något av en bedrift det med.
Södertälje har en högsta punkt på 95,5 möh. En höjd utan namn alldeles invid Sörmlandsleden, väster om sjön Ogan. För att vara effektiva närmade vi oss istället toppen från andra hållet, från Stora Alsjön till. Då behövde vi inte promenera lika långt i terräng utanför stig- och vägnätet. När vi väl började avvika från Sörmlandsleden hade vi riktningen ganska klar för oss, men det tog ändå en stund att inse att vi behövde gå mycket längre än vi först trodde. När toppen väl skymtades mellan trädstammarna var det dock ingen tvekan om var vi skulle. Värt att nämna om Södertälje kommuns högsta punkt är att det (oklart exakt när) har varit en skogsbrand här. Skogen är långt på väg i sin återhämtning, men platsen var på ett spännande sätt präglad av död och ödslighet. Brandgatan gjorde också att det som kanske inte annars hade varit mycket till vy faktiskt blev en ganska hyfsad sådan över närliggande skogsområde.
Vi gick sedan nästan vilse på väg tillbaka från toppen och åtminstone drog jag en lättad suck när stigen väl dök upp framför oss. Kicki och jag visade oss ha helt olika inre kompasser, då vår instinkt vad gällde riktning var cirka 180 grader från varandra. Vi gick i en kompromissriktning och det blev ju bra till slut. Väl i bilen igen for vi norrut mot något som Salems kommun kallar för Malmängsberget (81 möh). Man hittar denna alldeles intill Högantorpsvägen i Bockholmssätra. Bestigningen av dagens femte högsta punkt blev således den enklaste. Ett par hundra meters promenad, inte oerhört brant. Jag var i detta läge ganska mör och trött efter kanske 1,5 mil till fots i skogen, så jag tog nog inte in platsen och dess eventuella skönhet i någon större utsträckning. Det var en skogstopp, ganska lik många andra jag stött på i projektet, ej utmärkt med skyltar eller plaketter. Men det är alltid fint att klara av en topp till. Tanken var sedan att vi skulle ha tagit oss även till Stockholms högsta punkt, inte alls långt undan. Men tröttheten tog överhand och vi nöjde oss med fem toppar på en och samma dag. Det är faktiskt något av en bedrift det med.
Kommentarer
Skicka en kommentar