GÄSTBLOGGARE NIKE: Mullsjö kommun

Då var det min, Nikes, tur att ta över rodret för ett inlägg!

Efter den relativt enkla klättringen (eftersom den gick på hjul) upp på Taberg ställde vi siktet mot Mullsjö, ett samhälle i vars skogar jag spenderat min barndoms somrar (okej, egentligen hör "min" skog till Habo kommun, men vi hängde mer i Mullsjö eftersom det ligger närmre). Vägen dit gick dock via just Habo och närmare bestämt Habo kyrka som jag gick med på att besöka (trots att jag varit där flertalet gånger under tidigare nämnda somrar i min barndom). Denna lilla spontana avvikelse från rutten skapade dock jubel och lyckotjut hos medresenären till höger om mig i bilen, vilket trots allt bidrog till den goda stämningen och gjorde besöket väl värt sin omväg.

Nästa stopp blev inte heller det Mullsjös topp utan än en gång avvek vi från vägen och körde in i skogen. Efter en kort färd på en allt mindre existerande väg samt en mindre incident med en stubbe var vi framme vid torpet i skogen där alla somrarna i min barndom hade spenderats. Här uppehöll vi oss inte allt för länge och med alla avvikelser avklarade kunde vi fokusera helhjärtat på uppgiften; att bestiga Mullsjö kommuns högsta topp, Hallaberget.

Vi visste var berget var lokaliserat och att flera vägar gick hyfsat nära, dock fanns det oroväckande många bommar utmarkerade på kartan som visserligen ingav en viss portion spänning men också en viss oro över hur långt vi skulle behöva gå. Det kan hända att vi passerade någon skylt om (o)tillåten trafik men som tur var lyste bommarna med sin frånvaro och vi kunde köra nästan hela vägen fram. Väl där förberedde vi oss på svår terräng och många granbarr i skorna men blev överraskade av en stig hela vägen fram samt både en urblekt hänvisande skylt och ett raserat utkikstorn. Högsta punkten bestod av en platå som bredde ut sig ovanför de planterade granarna, 352 meter över havet. Själva platsen i sig var lite som en plats i skogen brukar vara; träd, mossa och stenar. Överrumplade av hur smidigt det gått samt den oväntade gästfriheten föll toppen oss alla i smaken, även om den nu i efterhand inte var den mest spektakulära toppen under dagen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom. Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Läs mer

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk). Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sagt oc

Läs mer

Täby, Upplands Väsby och Järfälla

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare. Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at

Läs mer

Sara och bergen

Leta i den här bloggen