GÄSTBLOGGARE NIKE: Mullsjö kommun

Då var det min, Nikes, tur att ta över rodret för ett inlägg!

Efter den relativt enkla klättringen (eftersom den gick på hjul) upp på Taberg ställde vi siktet mot Mullsjö, ett samhälle i vars skogar jag spenderat min barndoms somrar (okej, egentligen hör "min" skog till Habo kommun, men vi hängde mer i Mullsjö eftersom det ligger närmre). Vägen dit gick dock via just Habo och närmare bestämt Habo kyrka som jag gick med på att besöka (trots att jag varit där flertalet gånger under tidigare nämnda somrar i min barndom). Denna lilla spontana avvikelse från rutten skapade dock jubel och lyckotjut hos medresenären till höger om mig i bilen, vilket trots allt bidrog till den goda stämningen och gjorde besöket väl värt sin omväg.

Nästa stopp blev inte heller det Mullsjös topp utan än en gång avvek vi från vägen och körde in i skogen. Efter en kort färd på en allt mindre existerande väg samt en mindre incident med en stubbe var vi framme vid torpet i skogen där alla somrarna i min barndom hade spenderats. Här uppehöll vi oss inte allt för länge och med alla avvikelser avklarade kunde vi fokusera helhjärtat på uppgiften; att bestiga Mullsjö kommuns högsta topp, Hallaberget.

Vi visste var berget var lokaliserat och att flera vägar gick hyfsat nära, dock fanns det oroväckande många bommar utmarkerade på kartan som visserligen ingav en viss portion spänning men också en viss oro över hur långt vi skulle behöva gå. Det kan hända att vi passerade någon skylt om (o)tillåten trafik men som tur var lyste bommarna med sin frånvaro och vi kunde köra nästan hela vägen fram. Väl där förberedde vi oss på svår terräng och många granbarr i skorna men blev överraskade av en stig hela vägen fram samt både en urblekt hänvisande skylt och ett raserat utkikstorn. Högsta punkten bestod av en platå som bredde ut sig ovanför de planterade granarna, 352 meter över havet. Själva platsen i sig var lite som en plats i skogen brukar vara; träd, mossa och stenar. Överrumplade av hur smidigt det gått samt den oväntade gästfriheten föll toppen oss alla i smaken, även om den nu i efterhand inte var den mest spektakulära toppen under dagen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lund och Lomma

Den som läst ett av mina tidigare inlägg om Skåne kanske minns att jag nämner en horst. För alla läsare som inte är geologer kommer här en definition, från Wikipedia: "En horst är ett geologiskt fenomen som uppstått genom en förskjutning längs förkastningar så att områdena på ömse sidor om horsten har sjunkit ned (eller området som definierar horsten har skjutits uppåt)." För att ta mig till Lunds kommuns högsta punkt var jag tvungen att klättra upp på Romeleåsen, Sveriges sydligast belägna horst. Platsen Romeleklint är inte högst på hela Romeleåsen, men som sagt högst i Lunds kommun och mäter 175 möh. Grusvägar finns hela vägen upp till toppen, men eftersom jag och mitt sällskap läst kartan lite slarvigt så parkerade vi invid en annan höjd och började springa brant uppför en grässlänt. Det hade kunnat bli en falsk toppnotering, om det inte vore så att vi tog ytterligare en titt på kartan och insåg att Romeleklint var höjden intill. Så vi släntrade ned igen, och gick upp p...

Läs mer

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk). Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sag...

Läs mer

En rapport från det inre av Västergötland

En annars lugn höst i klättersammanhang livades upp en regnig lördag i mitten av oktober. Mina vänner Kicki (luttrad inom projektet), Jenny (toppdebutant) och Kristofer (toppdebutant) följde med mig några mil österut från Göteborg för att leta upp de högsta punkterna i Vårgårda och Herrljunga kommuner. Att Kristofer skulle med till Vårgårda var självklart, då det var han (i egenskap av kommunanställd här) som genom säkra källor försett mig med information om var högsta punkten är belägen. Svaret var vid bygden/trakten/byn Näverhult, nära gränsen till Alingsås kommun, och det var 226,5 möh som vi skulle och ganska lätt lyckades bemästra. Från Vårgårda till Herrljunga tog vi oss via trevliga landsvägar. Vi visste att vår destination hette Danielshult (261 möh) och att det var i närheten av Håkentorp. Gemensam kartläsning var framgångsrik, vi kunde parkera invid en vägbom och sedan traska på en skogsväg till toppen. Tyvärr bjöd varken Vårgårda eller Herrljunga kommuns högs...

Läs mer

Sara och bergen

Leta i den här bloggen