Precis som ifjol vid samma tidpunkt var min stockholmsboende mamma och hennes sambo Mikael väldigt behjälpliga med både skjuts och sällskap när jag skulle ut och ta toppar den 31 augusti. Den ganska ambitiösa plan vi lagt upp på förhand fick vi revidera och beskära då vädret inte var på vår sida denna dag.
Innan regnet började ösa ned hade vi dock hunnit ta dagens första kommunala höjdpunkt enligt plan: Vaxholm. 50 meter över havet, inne i skogsområdet Killingen på Resarö hittar man den. Toppen är varken utmärkt eller bär ett namn, men nu är den bestigen och en del av min växande lista. Killingskogen är ganska välbesökt av motionärer och flanörer, så att ta sig fram på fina stigar är lätt. Det var bara den allra sista stigningen vi fick göra på mera otrampad skogsmark.
Vi tog oss ner lika helskinnade som vi tagit oss upp och for iväg på lite sightseeing och fika inne i Vaxholms pittoreska centrum. Under tiden öppnade sig himlen över vår paraplylösa grupp och det var efter visst överläggande vi bestämde oss för att försöka nå ytterligare en topp. Närmaste kända och icke-bestigna högsta punkt var Lappdalshöjden (76 möh) norr om Åkersberga i Österåkers kommun. Det är säkert fler än jag som tänker på en viss kriminalvårdsanstalt när Österåker nämns. I detta fall är det en högst befogad association, då kommunens högsta punkt faktiskt finns alldeles norr om Österåkeranstalten, max ett par hundra meter bort. Hade man skövlat skogen omkring högsta punkten hade man säkerligen haft en klar vy över murarna och livet innanför. Nu var det mest skog vi fick se, liksom en ganska rejäl samling av elektronikskräp som någon av oklar anledning dumpat där. Mikael valde torrhet och värme i bilen, så det var bara jag och mamma som traskade upp till toppen.
Innan regnet började ösa ned hade vi dock hunnit ta dagens första kommunala höjdpunkt enligt plan: Vaxholm. 50 meter över havet, inne i skogsområdet Killingen på Resarö hittar man den. Toppen är varken utmärkt eller bär ett namn, men nu är den bestigen och en del av min växande lista. Killingskogen är ganska välbesökt av motionärer och flanörer, så att ta sig fram på fina stigar är lätt. Det var bara den allra sista stigningen vi fick göra på mera otrampad skogsmark.
Vi tog oss ner lika helskinnade som vi tagit oss upp och for iväg på lite sightseeing och fika inne i Vaxholms pittoreska centrum. Under tiden öppnade sig himlen över vår paraplylösa grupp och det var efter visst överläggande vi bestämde oss för att försöka nå ytterligare en topp. Närmaste kända och icke-bestigna högsta punkt var Lappdalshöjden (76 möh) norr om Åkersberga i Österåkers kommun. Det är säkert fler än jag som tänker på en viss kriminalvårdsanstalt när Österåker nämns. I detta fall är det en högst befogad association, då kommunens högsta punkt faktiskt finns alldeles norr om Österåkeranstalten, max ett par hundra meter bort. Hade man skövlat skogen omkring högsta punkten hade man säkerligen haft en klar vy över murarna och livet innanför. Nu var det mest skog vi fick se, liksom en ganska rejäl samling av elektronikskräp som någon av oklar anledning dumpat där. Mikael valde torrhet och värme i bilen, så det var bara jag och mamma som traskade upp till toppen.
Kommentarer
Skicka en kommentar