Jag hade inom mig närt en vag förhoppning om att man åtminstone i storstadsregionerna skulle råka på en högsta punkt som inte ligger mitt i skogen. För omväxlings skull vill säga, jag trivs ju annars gott i skog och mark. Sundbyberg blev svaret på mina önskemål! Sveriges till ytan minsta kommun erbjuder inga höga höjder (48 möh) men det var i alla fall en liten förhöjning att klättra upp på de sista metrarna. Lite mera om toppens belägenhet nu, vi befinner oss i Hallonbergen och närmare bestämt på Hallonbergsvägen 29. Denna gång åkte vi bil hit, men man hade lätt kunnat ta sig nära med kommunala färdmedel och sedan promenera genom bostadsområdet för att runda ett av husen och vara framme. Om 48 meter över havet låter klent i sammanhanget så räckte det ändå gott och väl till för att erbjuda en fin utsikt över de norra delarna av Stockholm.
Efter fyra toppar på en dag (rättare sagt: på ungefär två timmar) var det rekorddags då jag gav mig på att bestiga en femte topp. Vi har nu förflyttat oss med bil en liten bit västerut, från Sundbyberg till ön där kungen bor - Ekerö. En liten blodsockerhöjande glasspaus i centrum behövdes för att jag skulle mäkta med det jag stod inför - att kuta uppför en slalombacke. Högst i kommunen är nämligen den vintertid antagligen rätt välbesökta Ekebyhovsbacken (56 möh). Vid anblicken av den rätt branta klättringen beslöt sig dagens sällskap mamma och Mikael att stanna vid bilen. Det kan de ha gjort helt rätt i. Förutom att det var rejält brant och högsommarvarmt så var vandringen upp försvårad av sly i midje-till axelhöjd. (Sly innebär i detta fall växtlighet till stor del bestående av tistlar och brännässlor). Nu är jag byggd av ganska beslutsamt skrot och korn, så upp skulle jag och kom jag. Jag blev stående ganska länge för att beundra den fantastiska utsikten som inkluderade även centrala delar av Stockholm. Planer fanns länge på att klättra upp på en sjätte topp samma dag, men jag får ärligt erkänna att Ekerös slalombacke tog musten ur mig.
Efter fyra toppar på en dag (rättare sagt: på ungefär två timmar) var det rekorddags då jag gav mig på att bestiga en femte topp. Vi har nu förflyttat oss med bil en liten bit västerut, från Sundbyberg till ön där kungen bor - Ekerö. En liten blodsockerhöjande glasspaus i centrum behövdes för att jag skulle mäkta med det jag stod inför - att kuta uppför en slalombacke. Högst i kommunen är nämligen den vintertid antagligen rätt välbesökta Ekebyhovsbacken (56 möh). Vid anblicken av den rätt branta klättringen beslöt sig dagens sällskap mamma och Mikael att stanna vid bilen. Det kan de ha gjort helt rätt i. Förutom att det var rejält brant och högsommarvarmt så var vandringen upp försvårad av sly i midje-till axelhöjd. (Sly innebär i detta fall växtlighet till stor del bestående av tistlar och brännässlor). Nu är jag byggd av ganska beslutsamt skrot och korn, så upp skulle jag och kom jag. Jag blev stående ganska länge för att beundra den fantastiska utsikten som inkluderade även centrala delar av Stockholm. Planer fanns länge på att klättra upp på en sjätte topp samma dag, men jag får ärligt erkänna att Ekerös slalombacke tog musten ur mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar