Fortsätt till huvudinnehåll

Vallentuna och Norrtälje

Omständigheterna för dessa två kommuner är de samma som för de två senaste inläggen. Anledningen är att allt hände på en och samma dag. Snabb repris för den som glömt: Jag har hyrt en bil en lördag i oktober, fyllt den med tre goda vänner och en hund och inlett dagen med att bestiga högsta punkten i Solna och Sigtuna. Nu följer fortsättningen. 

För utflyktens nästa två mål behövde vi leta upp E18. Den är nämligen en bra utgångspunkt för att hitta till både Rövarberget i Vallentuna och Klövberget i Norrtälje. Vi började med den förstnämnda. Från E18 svänger man av österut vid avfarten i Karby, kör igenom pittoreska Össeby-Garn och snirklar sig vidare på småvägar mot Gillingelund vid Gissjöns södra ände. Härifrån är det promenadavstånd till Rövarbergets topp, 81,6 möh. För att hitta rätt behöver man läsa terrängkartan och följa en kraftledning en bit. Vidare behöver man ha koll på när bäcken invid stigen gör en tvär sväng. Då är det nämligen dags att lämna stigens trygghet och bege sig uppåt i terrängen och hitta den högsta punkten. Jag tyckte om skogen här runt Rövarberget, men inte lika mycket som Kicki älskade den. Hon hann med att fylla ett antal hundbajspåsar (tomma, för guds skull!) med präktiga gula kantareller och spänstiga trattkantareller.





En stund fick vi njuta av höstsolen på Rövarbergets topp, innan vi följde våra egna spår tillbaka och svängde ut på E18 igen och körde norrut. Norrtäljes högsta punkt Klövberget (66 möh) ligger bara 100 meter från E18, mellan sjöarna Rösjön och Viren. Denna topp bjöd på dagens längsta promenad och det berodde delvis på att vi gick fel. Vi snurrade omkring alldeles i närheten och hittade en höjd som vi misstänkte var den rätta. Men efter lite gemensam spaning och detaljgranskning av kartan kom vi fram till att vi hade hamnat en aning för långt söderut. Vi klampade vidare genom blåbärsris och över mossa tills vi äntligen fann vårt kära Klövberget. Klockan hade hunnit bli en bra bit över lunch så vi belönade oss med en fikastund i skogen. Det var inte någon svindlande utsikt, och bruset från motorvägen förtog lite av skogsfriden. Men nöjd var jag ändå, vi hade tagit oss upp på dagens fjärde och mitt projekts 97:e högsta punkt i en svensk kommun.








Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom.  Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk).  Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sagt oc

Täby, Upplands Väsby och Järfälla

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare.  Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at