I dag är dikotomin mellan
stad och land mer närvarande än vad den någonsin tidigare varit. I ett
allt mer urbaniserat Sverige blir våra skogar någonting annat. En värld
fylld av Elsa Beskow-inspirerade varelser som pressas samman på en allt
mindre bevarad skogsplätt. Att ta sig dit är en resa från civilisation
till någonting annorlunda, och först där möts vi med den vi egentligen
är bortanför samhällets skyddsnät.
När vi besökte Habos högsta topp på Amurliden (350 möh, Saras anm.) minns jag hur jag med skräckblandad förtjusning läste Joseph Conrads mästerverk Heart of Darkness några år tidigare. En bok som handlar om moralens förfall när vi lämnar samhället bakom oss. På många sätt kan bestigningen av Amurliden liknas vid denna tidlösa berättelse.
Det började med resan från den asfalterade vägen in på grusvägen vidare mot stigen och slutligen den sista vandringen upp för berget där stigen var ett minne blott. För oss som bor i staden blir denna resa det närmaste vi någonsin kommer Frodos färd mot Domedagsberget i Sagan om Ringen. För att fortsätta denna analogi bröts även brödraskapet innan toppens spira siktades.
Där uppe fann vi en stenhög likt ett minne från förr. Var det jättarna som burit upp den stora högen med stenar? Var det en plats där människor från Mars kommunicerade med människor på Jorden? Svaret på denna fråga är fortfarande obesvarad och efter att ha sett fekalier från vättar och troll ville vi allra helst bara tillbaka hem igen.
När jag tänker tillbaka på denna bestigning ställer jag många frågor som fortfarande ter sig obesvarade. Vad var den döde ormen på vägen fram ett tecken på? Hur många djur såg oss egentligen när vi trampade fram i skogen och vem var egentligen mest rädd för vem? Frågor som jag nog aldrig kommer få ett svar på. Det enda jag vet är att bestiga ett berg i en kommun i Sverige kan vara nog så fantasieggande som en kväll med Frodo och hans vänner.
P.S. Glöm aldrig:
Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog
Älgarna vill ha trygghet här i sin egen skog
När vi besökte Habos högsta topp på Amurliden (350 möh, Saras anm.) minns jag hur jag med skräckblandad förtjusning läste Joseph Conrads mästerverk Heart of Darkness några år tidigare. En bok som handlar om moralens förfall när vi lämnar samhället bakom oss. På många sätt kan bestigningen av Amurliden liknas vid denna tidlösa berättelse.
Det började med resan från den asfalterade vägen in på grusvägen vidare mot stigen och slutligen den sista vandringen upp för berget där stigen var ett minne blott. För oss som bor i staden blir denna resa det närmaste vi någonsin kommer Frodos färd mot Domedagsberget i Sagan om Ringen. För att fortsätta denna analogi bröts även brödraskapet innan toppens spira siktades.
Där uppe fann vi en stenhög likt ett minne från förr. Var det jättarna som burit upp den stora högen med stenar? Var det en plats där människor från Mars kommunicerade med människor på Jorden? Svaret på denna fråga är fortfarande obesvarad och efter att ha sett fekalier från vättar och troll ville vi allra helst bara tillbaka hem igen.
När jag tänker tillbaka på denna bestigning ställer jag många frågor som fortfarande ter sig obesvarade. Vad var den döde ormen på vägen fram ett tecken på? Hur många djur såg oss egentligen när vi trampade fram i skogen och vem var egentligen mest rädd för vem? Frågor som jag nog aldrig kommer få ett svar på. Det enda jag vet är att bestiga ett berg i en kommun i Sverige kan vara nog så fantasieggande som en kväll med Frodo och hans vänner.
P.S. Glöm aldrig:
Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog
Älgarna vill ha trygghet här i sin egen skog
Kommentarer
Skicka en kommentar