Fortsätt till huvudinnehåll

GÄSTBLOGGARE CARL: Habo kommun

I dag är dikotomin mellan stad och land mer närvarande än vad den någonsin tidigare varit. I ett allt mer urbaniserat Sverige blir våra skogar någonting annat. En värld fylld av Elsa Beskow-inspirerade varelser som pressas samman på en allt mindre bevarad skogsplätt. Att ta sig dit är en resa från civilisation till någonting annorlunda, och först där möts vi med den vi egentligen är bortanför samhällets skyddsnät. 

När vi besökte Habos högsta topp på Amurliden (350 möh, Saras anm.) minns jag hur jag med skräckblandad förtjusning läste Joseph Conrads mästerverk Heart of Darkness några år tidigare. En bok som handlar om moralens förfall när vi lämnar samhället bakom oss. På många sätt kan bestigningen av Amurliden liknas vid denna tidlösa berättelse. 

Det började med resan från den asfalterade vägen in på grusvägen vidare mot stigen och slutligen den sista vandringen upp för berget där stigen var ett minne blott. För oss som bor i staden blir denna resa det närmaste vi någonsin kommer Frodos färd mot Domedagsberget i Sagan om Ringen. För att fortsätta denna analogi bröts även brödraskapet innan toppens spira siktades. 

Där uppe fann vi en stenhög likt ett minne från förr. Var det jättarna som burit upp den stora högen med stenar? Var det en plats där människor från Mars kommunicerade med människor på Jorden? Svaret på denna fråga är fortfarande obesvarad och efter att ha sett fekalier från vättar och troll ville vi allra helst bara tillbaka hem igen. 

När jag tänker tillbaka på denna bestigning ställer jag många frågor som fortfarande ter sig obesvarade. Vad var den döde ormen på vägen fram ett tecken på? Hur många djur såg oss egentligen när vi trampade fram i skogen och vem var egentligen mest rädd för vem? Frågor som jag nog aldrig kommer få ett svar på. Det enda jag vet är att bestiga ett berg i en kommun i Sverige kan vara nog så fantasieggande som en kväll med Frodo och hans vänner. 

P.S. Glöm aldrig: 
Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog 
Älgarna vill ha trygghet här i sin egen skog






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Malmö stad

I Oxie kyrkby utanför Malmö ställdes jag inför ett dilemma för första gången under projektets gång. Vad är egentligen en naturlig höjd? Att Kungshögarna (i synnerhet den östra, 66 möh) är Malmö stads högsta punkt står klart. Men Kungshögarna är konstruerade. Låt vara för dryga 1500 år sedan under bronsåldern, men faktum kvarstår. Kan detta då betraktas som en legitim högsta naturlig punkt? Det är ju en av grundpelarna som projektet vilar på. Jag bestämde mig för att besvara mina egna tvivel med ett ja. För att ytterligare vässa min argumentation tänker jag att Kungshögarna måste vila på den högsta fullkomligt naturliga punkt som finns i Malmö stad, så mycket höjer de sig inte över marken att det ska kunna råda tvivel därom.  Nåväl, till själva bestigandet nu. Det var jag och min hittills väldigt trofaste toppföljeslagare Sannah som befann oss i Malmö och tog lokalbussen genom mindre sevärda regioner ut mot Oxie. Jag iförd min sprillans nya topp(!)luva som passar bra i snålblåsten på v

Solnas högsta punkter

Likt sin stora och nära granne Stockholm utgör Solna en tolkningsfråga när det kommer till högsta punkten i kommunen. Detta med att bygga storstad inklusive dess infrastruktur gör helt enkelt att det ibland blir en hel del mark och bråte som inte kan vara kvar där den låg från början. Massor av massor måste flyttas, schaktas, dumpas någonstans. En kulle, en höjd eller ett berg uppstår. Men vi tar det från början när det gäller Solna, och informationen har jag hämtat från denna artikel skriven Eva Molander för Kulturvärden 2/03 (Statens Fastighetsverk).  Hagakullen, invid E4 i norra delen av Hagaparken, var från början ungefär 50 meter över havet. Kullen kom att användas som grustäkt och som lägst var den urgröpt till halva sin höjd. Man beslöt sig sedermera för att återställa kullen, både höjd- och utseendemässigt. Samtidigt behövde man någonstans att göra av rivningsmassorna från Brunkebergsåsen och skövlingen av de gamla Klarakvarteren i Norrmalm i Stockholm på 1960-talet. Sagt oc

Täby, Upplands Väsby och Järfälla

Dagen efter att jag prickat av fyra toppar söder om Stockholm var det dags att ge sig i kast med huvudstadens norra delar. Mamma och hennes sambo Mikael ställde vänligt upp med både bil och sällskap. Vi började med att åka till Löttingekullen, 59 möh, i Täby kommun. Bilpendlar man på Norrortsleden så passerar man (antagligen ovetandes) ofta mitt under Täbys högsta punkt, i Löttingetunneln. Promenaden fram till Löttingekullens topp var på alla vis lätt och angenäm, det var bara att följa Roslagsleden. Vid ett röse fanns en fin snidad skylt som bekräftade att man kommit dit man skulle. Obligatorisk fotografering följde, innan vi hastade vidare.  Om jag inte skulle ha fått nog av soptippar föregående dag när Huddinges högsta punkt beträddes, så var det ju en himla tur att också Upplands Väsby kommun valt att förlägga en soptipp så många meter över havet som möjligt. Vällstatippen heter soptippen, och toppen benämns enligt kommunala källor Hjältartorp. Jag betvivlar dock starkt at