Sara och bergen

Genom att aldrig tidigare ha besökt Österlen var jag övertygad om att all uppståndelse kring denna trakts skönhet och ljuva behag var starkt överdriven. Så var nu inte fallet, Österlen var otroligt vackert och trevligt i sin midsommarskrud. Så värst mycket tid till avkoppling och förströelse utöver att bestiga toppar hann vi inte med denna vända, men jag räknar med att återvända.  Helena, Nike och jag befann oss vid Kristianstads högsta punkt och hade därmed två andra kommuners högsta punkter inom väldigt nära räckvidd. Näst på tur: Tomelilla. Vid Agusa, som anses vara en portarna till Österlen, finns en mast på en äng. Invid denna mast finns en liten kulle som är 187 möh och detta är Tomelilla kommuns högsta punkt. Liksom Kristianstads högsta punkt ligger denna plats på en av Skånes alla åsar: Linderödsåsen. För den geologiskt törstande och bevandrade är detta en urbergshorst. Horst blev det nyord jag kompletterar min vokabulär med under denna roadtrip. Bara en meter läg...

Jag har slagit rekord! Det högsta antalet kommuner jag klarat av på en dag är numera sju stycken. Det historiska datumet är 22 juni, midsommardagen, och det hände i Skåne. Jag tror att rekordet kommer att stå sig ett bra tag, kanske rentav projektet ut.  I Skåne är kommunerna många, små till ytan och topparna är snarare kullar än berg. Att midsommarhelgens roadtrip i söder inte skulle bli särskilt fysiskt ansträngande var ett av de argument jag framhöll när jag sökte resesällskap. Nappade gjorde Helena (2 toppar) och Nike (toppdebutant). Vi kom ganska snart fram till vilka våra roller i expeditionen var: Jag var pådrivare och chaufför, Nike blev briljant navigatör och sekreterare, medan Helena stod för den goda stämningen. En väl sammansatt grupp tog sig först till Kristianstad. Här hade man från kommunens håll inte bara försett mig med information om sin högsta punkt, utan även berättat att hela Sveriges lägsta punkt fanns här. Ett givet stopp på vägen! 2,41 meter under havsy...

En kommun vid havet. En skimrande inre sinnebild om en högsta punkt i kustnära läge, med storslagen utsikt över hav och horisont. Det heter ju meter över havet, så man skulle vilja känna på den höjden i dess bokstavliga mening. Fast det blir ju sällan så. Det jag har lärt mig under mitt utforskande av den svenska västkusten och dess kommuner är följande: kustkommunernas högst belägna punkter hittar man som regel i den del som ligger längst från havet, invid gränsen till nästa kommun. Så var fallet även i Halmstad. Ungefär mittemellan gränsen till Ljungby kommun och det lilla samhället Simlångsdalen finns Sävseredssjön. 500 m norr om Sävseredssjön, i ett luftigt och ljust skogsområde, befinner man sig 206 möh. Detta är Halmstads kommuns högsta punkt. Jag och min följeslagare Åsa spenderade inte så mycket tid på att utforska omgivningarna, för det var en hygglig sommardag och vi ville snabbt vidare till Tylösand för ett dopp i det där fängslande havet med dess horisont.

Stora Klanken, eller Gerusalsklanken (kärt berg har två namn?) är 272 möh och finns i Robertsfors kommun i Västerbotten. Det är Robertsfors kommuns högsta punkt och den är inte alldeles lätt att komma åt. Efter att ha klättrat upp på Loberget i grannkommunen Umeå for jag och mitt sällskap vidare på vad som på kartan verkade vara en nätt liten sträcka. Kanhända var det inte så många mil, men på norrländska grusvägar i ändlös skog upplevs sträckor längre. Särskilt om man kör lite på måfå eftersom man glömt förhandsläsa kartor noggrant nog och är van en mobiltäckning som den i tätbefolkade delar av landet.  Vi svängde av österut i årets by 2010 - Bygdsiljum ("Mycket mer än en skidbacke" om man får tro de som ansvarar för byns marknadsföring på internet) och gladdes när vi passerade Andersvattnet, för då visste vi att vi var på rätt väg. Från den plats man kunde parkera och upp till själva toppen väntade ett par kilometer uppåt på en större stig eller mindre grusväg. Sista bite...

Efter snart två års klättrande var det skönt att äntligen ta sig an Norrland och därmed ha tagit projektet till alla landsändar. Under ett besök hos min goda vän Helena i Umeå passade det ypperligt att ägna en dag åt irrfärder i ändlösa skogslandskap. Märkligt nog har Helena inte varit med på någon topp innan, så det blev hennes premiär. Detsamma gäller vår kompis Olivia, som hoppade in i baksätet och följde med.  Umeå har sitt nordliga läge till trots inte den topografi som man fördomsfullt kan tro. Dess högsta punkt Loberget mäter halvimponerande 364 möh, det vill säga samma höjdklass som mina värmländska hemtrakter i Arvika och Eda. Var hittar man Loberget då? Jo, fem mil norr om Umeå tätort, rakt ut i skogen strax öster om det lilla samhället Botsmark.  Väl framme i Botsmark passade vi på att kila in på den lokala matbutiken för att fråga experterna - det vill säga lokalbefolkningen - om lite synpunkter kring vår tänkta rutt till Loberget. Den första experten, kassörsk...