Sara och bergen

Den ursprungliga planen att hinna med tre västvärmländska toppar på en och samma dag visade sig rimma illa med mängden dagsljus på eftermiddagen i slutet av november. Efter att ha klarat av både Sunne och Arvika gjorde sig skymningen påmind, så Eda kommun får helt enkelt sparas till senare.  Sagolika Sunne (kommunens egen slogan, jag lämnar till andra att bedöma trovärdigheten i detta) har varit vänliga nog att tydligt märka ut sin högsta topp Blåbärskullen. På toppen, 425 möh, tronar nämligen sedan 1960 en högrest tv- och radiomast. Från början var masten 323 meter hög, men efter att ett snöoväder bokstavligen talat tog knäcken på den 1979 har den inte byggts upp till sin forna höjd. Att ta sig till Blåbärskullens topp är lätt om man har bil, vilket jag, min mamma Sigbrith och min lillebror Linus  hade denna lördag. Hela Fryksdalen låg gömd i tjock dimma, men uppe på toppen sken solen och stora delar av min barndoms västra Värmland gick att överblicka.  Från Blåbär...

Jag spänner bågen, sticker ut hakan, bröstar upp mig. Under kommande veckoslut ska jag bestiga hela tre toppar. Tack vare min nya favorithemsida Lantmäteriet vet jag exakt var samtliga befinner sig och hur man ska närma sig dem. Den totala höjden jag kommer kunna tillgodoräkna mig är 1162 möh. En dryg kilometer (eller ett halvt Kebnekaise om man så vill) höjdmeter som kommer sitta fint och förbättra min statistik avsevärt. Håll ögon och öron öppna efter kommande uppdateringar. 

Jag känner ingen som kommer från Mölndal. Min syster Anna jobbar dock i Mölndal. Det fick duga som anknytning, hon fick lov att följa med mot Inseros och den exakta höjden 161,2 möh på en icke namngiven topp. Det var egentligen inga större omständigheter, varken att hitta höjden strax norr om Grästjärnen eller att ta sig dit. Läste man sin terrängkarta väl såg man att högsta punkten låg mitt i en välröjd ledningsgata. Lite snårigt blev det trots allt, då vi fick ta lite omvägar i slyn för att undvika blöta fötter. Det bästa sättet att orientera sig torrt i ledningsgatan upptäckte vi efterhand. Det var nämligen att följa några av alla de älgspår som satts, då älgarna av allt att döma föredrar att hålla klövarna torra. En dimmig dag i skogen, kommun nr 12 är nu avklarad och därmed dryga 4% av hela projektet. 

Det gäller att ta vara på de cykeltillfällen som ges innan snön faller och is gör marken förrädiskt hal. Det är också ett begränsat antal kommuntoppar som faktiskt finns på rimligt cykelavstånd hemifrån. En av dem är Partille. I Jonsered, knappa två mil från Göteborg, finns en brant avtagsväg som leder mot skogsområdet Råhult. Orkar man trampa på en liten bit till uppåt efter Råhultsstugan är man så högt man kan komma i Partille kommun, ungefär 140 möh. Allt jag vet om Råhult har jag läst här:  Partille Naturguide 2010 Kanske är det för att Partille uppenbarligen har så många fina naturområden att välja på som det var så folktomt och stilla i Råhult denna söndag. Eller så har Partilleborna helt enkelt andra intressen. Det de missade och jag fick var en fin dag i skogen, i sällskap av årets första domherrar med sina stiligt röda bröstkorgar.