Sara och bergen

På årets kanske mörkaste dag, strax före jul, var jag och Kicki på språng i skogen både söder och norr om Mälaren. Kanske borde vi ha nöjt oss efter ett besök på högsta punkten i Gnesta, Strängnäs och Flen. Kanske borde vi ha tittat på klockan och förstått att vi inte skulle hinna fram till Håberget i Håbo kommun innan mörkret fallit. Det gjorde vi inte, vi fortsatte oförtrutet framåt. Därför har jag nu tagit mig upp på en högsta punkt i kompakt mörker. Vi hade våra mobiltelefoner som enda ljuskälla, när vi hade stannat och lämnat bilen på en grusväg i skogen strax sydväst om Skoklosters slott. Tack vare detta lilla ljus lyckades vi faktiskt klättra uppför den utvalda slänten och över de stora stenblocken utan att snubbla och skada oss. Kicki är inte rädd för något, men för mig är skog och mörker en för alltid otäck kombination så jag var rädd hela tiden och lyssnade efter ljud och tittade efter otäcka lysande ögon. Nu såg jag tack och lov inte några lysande ögon. Jag såg inte så mycke...