Projektet har nu gått in på sitt tredje kalenderår: 2013. Lidköping, för mig tidigare okänd mark och en högsta punkt på pricken 100 möh. Det var vad som väntade när jag och Sannah satte oss i bilen och lämnade Göteborg den sista januari. Kommunen hade försett mig med uppgifterna om att man dess högsta punkt alldeles intill en utsiktsplats som heter Råda vy, strax sydväst om stadens centrum. Råda vy verkade vara ett välbesökt naturområde med löften om såväl natur som kultur (se nedan) och den vy som bjöds var faktiskt ganska slående. Om man lyfte blicken förbi det grustag som låg närmast i synfältet så bredde hela Lidköping, Vänerns högra ben och Kinnekulle ut sig framför en. Kinnekulle blev ett bra riktmärke, för det var nämligen dit kosan skulle styras efteråt för att ta sig upp på grannkommunen Götenes högsta punkt.
Tredje gången gillt, brukar det heta. När det gäller Skogsbyås eller Vensbrinksberget krävdes det faktiskt inte mindre än just tre försök för att lyckas nå toppen. Nu låter det kanske som att jag legat och tryckt i ett basläger på lägre höjd i månader, i väntan på acklimatisering, optimala förhållanden och gynnsamt väder (tänk Mount Everest). Riktigt så var det inte, och egentligen ska inte 123 meter över havet med välskyltad och fin väg vara så svårt att klara av. Första försöket gjordes när jag och min kompis tillika kollega Elin i december 2015 var ute och besökte toppar - se inlägget om Trosa kommun. Här var det helt enkelt bristande inläsning av karta från mitt håll som gjorde att vi visserligen besökte en hög punkt i Nyköpings kommun, men vi var inte på rätt plats. Det andra försöket att nå toppen av Skogsbyås gjordes tillsammans med Kicki nio månader senare, och här var det tidsnöd och tågtider som gjorde att vi fick vända inte så långt från berget. Så det var med...
Kommentarer
Skicka en kommentar