Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2013

Ett minifjäll i storstan

Rubriken ovan är inte ett försök från mig att agera poet eller reklamare. Det är helt enkelt Ekholmsnäsbackens slogan snodd ordagrant och rakt av från deras hemsida . Denna backe, 70 möh, är Lidingö kommuns högsta punkt. Genom sin alpina användning torde det vara en av landets mest välbesökta kommunala höjdpunkter, men frågan är hur många av vintersportutövarna som är medvetna om detta. Även sommartid visade det sig vara full verksamhet i Ekholmsnäsbacken. Den intilliggande golfbanan har nämligen ett av sina hål i den branta backen. Det såg både svårt och konstigt ut. Vi befinner oss fortfarande på sommarens sista officiella dag, 31 augusti. Jag, min mamma Sigbrith och hennes sambo Mikael har i regn och rusk klarat av Vaxholms och Österåkers högsta toppar. Molnen verkar mindre regntunga söderut, varför vi styr kosan mot Lidingö. Till vår stora glädje är det därför vi helt torrskodda (men väldigt tunga i andhämtningen) kan gå 70 höjdmeter längs liften upp till Ekholmsnäsbackens topp.

Vaxholm, Österåker

Precis som ifjol vid samma tidpunkt var min stockholmsboende mamma och hennes sambo Mikael väldigt behjälpliga med både skjuts och sällskap när jag skulle ut och ta toppar den 31 augusti. Den ganska ambitiösa plan vi lagt upp på förhand fick vi revidera och beskära då vädret inte var på vår sida denna dag.  Innan regnet började ösa ned hade vi dock hunnit ta dagens första kommunala höjdpunkt enligt plan: Vaxholm. 50 meter över havet, inne i skogsområdet Killingen på Resarö hittar man den. Toppen är varken utmärkt eller bär ett namn, men nu är den bestigen och en del av min växande lista. Killingskogen är ganska välbesökt av motionärer och flanörer, så att ta sig fram på fina stigar är lätt. Det var bara den allra sista stigningen vi fick göra på mera otrampad skogsmark.  Vi tog oss ner lika helskinnade som vi tagit oss upp och for iväg på lite sightseeing och fika inne i Vaxholms pittoreska centrum. Under tiden öppnade sig himlen över vår paraplylösa grupp och det var efte

Hallå Ålleberg

Falköping sägs vara en av Sveriges tråkigaste städer. Vem som röstat och på vilka urvalskriterier är oklart, och jag ställer mig neutral i frågan. Klarlagt enligt egen erfarenhet är dock att Falköpings centrum är en ganska sömnig och stillsam plats. Jag och mina vänner Carl (tredje toppen i projektet) och Hampus (debutant) tog oss hit i samband med en framgångsrik västgötsk loppisrunda den sista juli i år. Vi laddade upp på ett av stadens caféer innan berg skulle bestigas. På cafébordet vi slagit oss ner kring låg senaste numret av den lokala Falköpings Tidning. Huvudnyhet tillika förstasidestoff var att segelflygklubben hade skaffat ett nytt, fräsigt plan. Passande läsning, för Sveriges segelflygarmecka är beläget på Ålleberg - Falköpings kommuns högsta punkt.  Ålleberg, 330 möh, är ett av de västgötska platåbergen och det är beläget strax söder om Falköpings centralort. Med tanke på Västgötaslättens platthet är berget lätt att både få syn på och hitta till. Wikipediaartikeln som b

Fjällberget i Leksand

Säg Leksand och mångas associativa tankebanor går till ishockey, knäckebröd eller storskaligt midsommarfirande. Det gör mina också, men de går även till Fjällberget. I Leksands kommun finns två Fjällberget. Rätt Fjällberget, när man är highpointer som jag, är det högsta av dem två (525 möh) och det ligger långt ute i skogen över en mil söder om Gesunda vid Siljan. Ända fram till Vådsjön finns det grusväg att ta sig fram på, tacksamt befriad från stängda vägbommar den julikväll då jag, Kicki och hunden Harry var på visit.  Från Vådsjöns strand skulle det enligt lantmäteriets terrängkarta finnas en stig som ganska rakt och direkt tar en dryga kilometern upp till Fjällbergets högsta punkt. Vi hittade stigen och ungefär halvvägs var det lätt att följa. När stigen dock gick över i en vidsträckt myr blev det till att ta uppskattat rakaste (och torraste) vägen sista biten. En liten stund av sedvanligt irrande senare var vi framme på högsta punkten, rejält möra efter att tidigare samma dag h

Borlänge blev en milstolpe

Om man dividerar 290, det vill säga antalet kommuner i Sverige, med fyra så får man 72,5. När jag klev högst upp på Dammsjöberget i Borlänge i juli i år var det min 72:a högsta punkt i ordningen. Med andra ord är jag nu färdig med 25% av mitt projekt. Ett skönt kvitto på att det går framåt och det med en ganska hygglig fart.  Min värdinna under vistelsen i Dalarna var min kompis Kicki och Borlänge är hennes hemkommun där hon spenderat sina ungdomsår. Ett mer givet sällskap kunde jag alltså inte ha hittat, och det är lätt att navigera när man har någon med sig som känner till trakterna. På min uppmaning var också Kicki mycket generös när det gällde att krydda vår färd med personliga anekdoter från de platser vi passerade. Även om stora delar av Borlänge kommun var bekanta för Kicki så var Dammsjöberget (497 möh) en ny upplevelse för oss båda. Man hittar berget i det stora naturreservatet Gyllbergen, populärt rekreationsområde för traktens friluftssugna framförallt vintertid. Det visad

Hedemora och Avesta

Dalarnas två lägsta högsta punkter besökte jag i mitten av juli, som de första på en lång dag som senare skulle innehålla ytterligare två erövringar. Sydöstra Dalarna är alltså den del där landskapet plattas ut något och antalet meter över havet inte får en att gapa av förskräckelse. Det kan ju däremot finnas andra svårigheter, som ni nu ska få läsa om.  Tillåt mig att presentera dagens första destination: Högåsberget eller Högås Klack, 335,5 möh, i Hedemora kommun. Ett ganska anonymt berg tre mil norr om centralorten och 7 km norr om Långshyttan (där jag tjatade med Kicki på ett spontanbesök hos den lokala älgparken till min stora lycka). Eftersom skogsavverkning pågick i trakten var alla vägbommar på väg mot Högåsberget öppna och vi kunde parkera rakt söder om toppen. Någon stig hade vi inte sett till på kartan, så det blev GPS-styrd uppåtpromenad sådär på ett ungefär som det blir ibland. Jag är i allmänhet en stor förespråkare för skog i alla dess former, men skogen på Högåsberget

Högre än någonsin

För den som följer den här bloggen är det ganska uppenbart att jag tycker om statistik, siffror, extremer och rekord av allehanda slag. Så när jag får bestiga en topp och samtidigt slå höjdrekord så är det en stor händelse för mig. Den 16 juli var en solig och projektintensiv dag i Dalarnas skog och mark. Jag, Kicki och hennes hund Harry hade redan kört många mil och avverkat över en höjdkilometer (Falun och Rättvik) när vi på kvällskvisten lämnade Orsa tätort för att bestiga mäktiga Korpimäki/Korpmäck, 732 möh. Spännande kuriosa om detta berg är att det inte bara är högst i Orsa kommun, utan det är det högsta helt skogsklädda berget i hela Norden. Imponerande, inte sant? Mitt ute i Orsa finnmark finns inte så många tätorter eller samhällen att förhålla sig till, men man hittar Korpimäki om man kör E45 norrut och svänger av åt nordväst vid Ämådalen. Hyggliga grusvägar finns på båda sidor om berget, som man knappast kan missa där det tornar upp sig som en långsträckt korv i skogen. At

Utsikt i Falun och Rättvik

Den 16 juli 2013 blev en dag fylld av utsikter från utsiktstorn. Både i Falun och Rättviks kommuner har man nämligen byggt sådana på respektive högsta punkt. Utsiktstorn brukar betyda att det är lätt att hitta och att det ofta finns bilväg om inte hela vägen fram, så åtminstone ganska nära. Den kartläsning jag och min kompis Kicki gjorde inför avresan styrkte denna uppfattning, vi hade vår rutt klar och gav oss av.  Faluns kommuns högsta punkt heter Spjärshällen och är 506 möh. Den ligger en bra bit in i djup skog som genomkorsas av grusvägar, så den kan nås från lite olika håll. Kicki och jag valde att vika av österut från Övertänger och efter ungefär en och en halv mils körning var det dags att byta bil mot fötter och beta av de sista höjdmetrarna på en bred och fin vandringsled. Som på så många höjder jag tidigare besökt har Försvarsmakten verksamhet och mast vid Spjärshällen, och där finns som sagt också ett trevligt utsiktstorn. Medan jag beundrade Dalarna från ovan och tog bild

Dalapremiär: Gagnef

Till mina toppturer försöker jag alltid hitta sällskap med koppling till kommunen eller trakten. Så när jag for till Dalarna för att pricka av lite höjder var min goda vän tillika dalkullan Kicki den givna kompanjonen. Vårt basecamp under en högsommarljuv julivecka var hennes morföräldrars gård i Bäsna, strax utanför Borlänge. Bäsna hör dock inte till Borlänge kommun, utan Gagnef, så detta blev första kommun ut.  Jämfört med nyss besökta Skåne uppvisar Dalarna av en helt annan natur och topografi. Åkrar, hav och böljande kullar var utbytta mot djupa skogar, myrar, tjärnar och regelrätta berg. I Gagnefs kommun heter den högsta punkten Tryssjöberget (även kallat Tryss Klack) och mäter 493 möh. På kartan hittar man det sydost om Mockfjärd, logiskt nog invid Tryssjön. Här vid strandkanten parkerade vi bilen och började vår stigning mot toppen. Det finns en markerad stig hela vägen upp till toppen, så det ska inte vara svårt att hitta. Om man inte går bort sig i ett hav av ormbunkar, vill