Jag känner ingen som kommer från Mölndal. Min syster Anna jobbar dock i Mölndal. Det fick duga som anknytning, hon fick lov att följa med mot Inseros och den exakta höjden 161,2 möh på en icke namngiven topp. Det var egentligen inga större omständigheter, varken att hitta höjden strax norr om Grästjärnen eller att ta sig dit. Läste man sin terrängkarta väl såg man att högsta punkten låg mitt i en välröjd ledningsgata. Lite snårigt blev det trots allt, då vi fick ta lite omvägar i slyn för att undvika blöta fötter. Det bästa sättet att orientera sig torrt i ledningsgatan upptäckte vi efterhand. Det var nämligen att följa några av alla de älgspår som satts, då älgarna av allt att döma föredrar att hålla klövarna torra. En dimmig dag i skogen, kommun nr 12 är nu avklarad och därmed dryga 4% av hela projektet.
Tredje gången gillt, brukar det heta. När det gäller Skogsbyås eller Vensbrinksberget krävdes det faktiskt inte mindre än just tre försök för att lyckas nå toppen. Nu låter det kanske som att jag legat och tryckt i ett basläger på lägre höjd i månader, i väntan på acklimatisering, optimala förhållanden och gynnsamt väder (tänk Mount Everest). Riktigt så var det inte, och egentligen ska inte 123 meter över havet med välskyltad och fin väg vara så svårt att klara av. Första försöket gjordes när jag och min kompis tillika kollega Elin i december 2015 var ute och besökte toppar - se inlägget om Trosa kommun. Här var det helt enkelt bristande inläsning av karta från mitt håll som gjorde att vi visserligen besökte en hög punkt i Nyköpings kommun, men vi var inte på rätt plats. Det andra försöket att nå toppen av Skogsbyås gjordes tillsammans med Kicki nio månader senare, och här var det tidsnöd och tågtider som gjorde att vi fick vända inte så långt från berget. Så det var med...
Kommentarer
Skicka en kommentar